Mejla

Jenny Seth

Du kan vänta dig zombiebeats i vår

Publicerad:
Uppdaterad:

Läs Jenny Seths krönika

Jenny Seth.
Jenny Seth.

Som vanligt är det hiphopen och ingen annan genre som pushar de musikaliska gränserna framåt.

Den här gången i slow motion.

Parallellt med de senaste årens stora house­våg så har även de superlångsamma, basiga produktionerna smugit sig in överallt. Topp­listepopen, sovrumsproducenterna och till och med väna indieartister använder sig av produktioner som man för tio år sen bara kunde höra på raplåtar från den amerikanska Södern. Nu när världens största popstjärna kommer från ”chopped & screwed”-huvudstaden Houston och heter Beyoncé så är det ju inte så konstigt, men helt klart ett skifte. 

Störiga klubbgenren trap, en blandning mellan just södernhiphop och house-bröt, hade låtit extremt konstig och släpig i våra öron 2003. Men i samma sekund som producenten Baauers ”Harlem shake” blev viral så började någon garanterat knåpa på beats med mullrig, långsam bas och hetsiga hi-hats åt Taylor Swift.

Långt innan megastjärnor eller ens hipsters hakat på ett sound så har det såklart redan poppat upp ett nytt som tänjer på gränserna någon annanstans. I videon till vinterns stora raphit ”All gold everything” glider Trinidad James runt på sin guldcykel med en nyfödd hundvalp på armen och rappar om sin guldkedja, guldklocka och guldring. Men det mest spektakulära är låtens tempo: Den går i rekordlåga 50 bpm. Jämför det med 25 taktslag snabbare ”Lollipop” med Lil Wayne och tänk på hur släpig den kändes våren 2008. ”All gold everything ” är hälften så snabb som till exempel Drakes ”The motto” och pushar gränserna för vad folk egentligen pallar. När ett beat har en snigelfart på under ett slag i sekunden börjar det bli svårt att veta hur man ska bete sig på ett dansgolv. I alla fall just nu ...

Vänta dig en flod av zombielångsamma beats i vår och sätt 1 000 spänn på att hippa producenten Shlohmo får göra storbolagspop innan 2013 är slut.

Av: Jenny Seth

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN