Jag måste rensa min hjärna från barnkultur

Aftonbladets nöjeschef Tobias W Lindner har mest tagit del av nöje i stil med Pippi Långstrump och dumprar. Men nu ska det bli ändring på det.

Väghyvlar, grävmaskiner, Pippi och låtar om flygande hundar.

Det har varit ett märkligt nöjesår.

Nu måste det bli ändring på det.

Tobias W Lindner.

Ojojoj.

Sedan i måndags är jag åter på världens bästa nöjesredaktion, efter åtta magiska månader hemma med min son Love.

Jag vet inte hur ni tänker, men jag antar att ni förutsätter att en nöjeschef bör vara hyfsat uppdaterad på... nöje.

Det är en fullständigt rimlig tanke, i så fall.

Och däri ligger mitt dilemma. Jag behöver uppdatera mig en hel del för att komma in i matchen igen.

Min konsumtion av nöje och underhållning har, sedan mitten av december 2010, sett något annorlunda ut.

År av bio, dvd, skivor och tv har bytts ut mot Loves val av populärkultur.
 

Därför har jag sett dvd:n ”Stora maskiner” ungefär 615 gånger. Detta är en dvd som i en rad korta avsnitt visar olika former av vägmaskiner i arbete. Tempot är sövande lågt, själva produktionen undermålig.

”Det här är en dumper. Den forslar bort grus och sten”, säger ett barn samtidigt som dumpern sakta rullar fram över platt-tvn.

Och Love jublar.

”Flygar-hunden ifrån Mirleft”, sjunger James Hollingworth i en av sina många supersköna – men fullständigt rubbade – barnlåtar.

Visan handlar om en hund från Marocko som biter barn i benen – men som sällan jagar herdar.

Love jublar igen.
 

Till detta kan läggas Pippi, utvikningsbara böcker om kranbilar samt tusen spelningar av Hasse Alfredsons ”Styrman Karlsson” på Spotify.

Självklart har jag mig själv att skylla, jag har ju initierat allt detta.

Och självklart är det just såhär det ska vara – jag valde att kliva in i bubblan av föräldraledighet, att sugas in totalt, och jag har njutit av våra åtta ljuvliga månader tillsammans.

Problemen uppstår när jag nu är tillbaka på jobbet igen, svårt på efterkälken jämfört med mina uppdaterade kollegor.

Det funkar liksom inte att lobba in artiklar om hjullastarens förträfflighet i Nöjesbladet.

Dessutom skulle ett sådant beteende förmodligen innebära att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin relativt omgående valt att befria mig från min tjänst.

Därför börjar nu ett stenhårt jobb med att se och lyssna ikapp, komma in i matchen.

Grejen är bara att lillkillen därhemma vägrar att släppa taget om sina ”Stora maskiner”.

Vi får se hur detta slutar.