”Vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider”
Uppdaterad 2015-01-23 | Publicerad 2015-01-22
Zandra Lundberg om den ”snälla flickan” som blev en ”destruktiv tonåring”
Jag var ett tyst barn. Svalde alltid gråten. Berättade aldrig för någon hur ont det kändes innerst inne.
Vilken snäll flicka hon är, sa folk.
Men en dag kunde jag inte svälja mer.
Jag blev en arg och destruktiv tonåring.
Det kändes bokstavligt talat som att jag kokade över. Jag slog människor på käften. Skrek till min mamma att hon var en hora. Svälte mig själv så att någon kille skulle kunna älska mig. Fingrarna och fötterna var blåa. Det var det värt.
Människor runt omkring stod handfallna. Vad i hela fridens namn hade det tagit åt flickan?
Jag blev vuxen och deprimerad. Jag drack mig medvetslös. Googlade självmord. Vissa dagar orkade jag inte upp ur sängen. Andra dagar kunde jag inte sova på grund av all ångest.
Människor tittade på. Stackars flicka, hur kunde det bli så här?
Det kan jag berätta: det blev som det blev för att jag inte pratade. Jag hade låst in allt det onda och kastat iväg nyckeln.
Jag har vuxit upp i ett otroligt skevt samhälle.
Ett samhälle där det är okej att skratta, men börjar någon gråta så är det sällan en jävel som vet vad de ska ta sig till.
Ett samhälle där det trippats på tårna, där vi omsorgsfullt tassat runt ämnen som är jobbiga: död, skilsmässor, sjukdom, självmord, ångest, självskadebeteenden.
Ett samhälle där många lever med en falsk föreställning om att kända och framgångsrika människors liv skulle vara av en annan, bättre kvalité.
Ett samhälle där vi stänger dörrarna om oss så att ingen ska se att vi lider. Uppdaterar Instagram med en härlig semesterbild och gråter när ingen hör.
Som tur är utvecklas mänskligheten hela tiden. Ibland undrar jag om det inte går ett steg fram och två steg tillbaka (förr var vi apor, nu kan vi starta mobbningstrådar på Flashback).
Men långsamt, långsamt börjar det hända någonting.
Vi börjar prata.
Det finns en enorm kraft i att berätta och dela med sig. Forskarna vet det, psykologerna vet det. Alla som någonsin lättat på sitt hjärta vet det.
Det är egentligen väldigt enkelt. Det handlar om att få vara sig själv och accepteras med allt vad det innebär. Med glädje och sorg, skratt och ångest, hälsa och sjukdom, lycka och olycka, kärlek och rädsla.
Alla nyanser av människa.