Jag var ingen hurtig träningsperson
... jag var Papphammar!
Det var någonstans i mitten på 00-talet och mitt gym annonserade att de börjat med ”lunchgymping”. På den tiden rände jag på pass stup i kvarten. Åtminstone alla pass som inte började med gravid- eller pensionär. Så klart skulle jag gå på lunchgymping. Jättepraktiskt ju! Ha träningen avklarad för resten av dagen!
Den första pulshöjaren kickade in redan på morgonen då jag fick löpa halva vägen tillbaka hem för att hämta min glömda påse med träningskläder. Jag hade en timmes lunch, men insåg snabbt att det aldrig skulle gå. Passet började 12 och slutade 12.45. Det tog 10 minuter att gå till gymmet.
Jag kläckte den utmärkta idén att jag skulle prångla på mig träningskläderna inne på jobbtoan och springa till passet för att på så vis spara fem minuter. 11.45 stod jag alltså ymnigt svettig och hoppade runt på ett ben för att få av mig mina jeans. Sedan var det bara att lägga bena på ryggen för att hinna till gympingen.
Väl färdigtränad tjurrusade jag ut för att hinna paxa en av duscharna. Skvätte av mig på några sekunder á la Gunde Svan. Svor över att jag glömt underklädesbyte medan jag hörde folk som utbrast ”gud så smart att få träningen gjord på lunchen! Jättepraktiskt!”. Vid det här laget hade jag tunnelseende. Köpte en proteinshake i receptionen på gymmet och hällde i mig medan jag snabbkutade tillbaka till jobbet.
13.15 damp jag ner i min kontorsstol.
Totalt sönderstressad, darrig, lätt illamående och med svettiga underkläder.
Jag är övertygad om att det finns tusentals, kanske miljontals, människor som passar ypperligt för den här typen av flåsiga aktiviteter på lunchen. Jag gör absolut inte det.
Det var aldrig själva passet som var problemet, det var snarare allt fix runt omkring. Det kändes som om jag medverkade i en dålig sketch. Jag var ingen hurtig träningsperson, jag var Papphammar.
Jag vill sitta ner och äta (läs: tugga) min mat i lunch och ro.
Det tänker jag fortsätta med, om jag så får sitta ensam i en ekande lunchmatsal medan alla andra gör burpees på gräsmattan utanför.
Zandras zuper
Jag planerar att köpa mig ett ex av Sanna Ehdins ”Den självläkande människan” och läsa i höst. Det är en nysläppt uppdaterad version av boken från 1999. Hoppas på att bli inspirerad att inte bara äta Keldas svampsoppa hela hösten.
Zandras znark
Att Camilla Läckberg hånas för att hon fiskat upp en yngre kille? På riktigt? Vad är det som grämer folk så till den milda grad att de måste knappa iväg drypande kommentarer på Instagram? Det är sorgligt.