Staden som aldrig sover har fått tidiga vanor

New York har alltid varit en stad som aldrig sover, pandemin kan dock ha ändrat på det.

NEW YORK. The Summer of The New York pågår fortfarande.

Det är bara ett problem:

Staden som aldrig sover har fått tidiga vanor.

Om det fortsätter på samma sätt får nog vi nattaktiva organismer söka oss någon annanstans.

Ja, ni har kanske hört om fenomenet ”The Summer of New York”. Efter fjolårets inställda sommar är hungern efter hålligång i världsstaden vid Hudson-flodens mynning så glupande att inget kan stoppa oss; vi ska suga märgen ur varenda ögonblick den här gången. Somliga hävdar att New York City inte upplevt ett likadant sommarrus vid något enda tillfälle under sin snart 400-åriga historia.

Fast det är bara delvis sant, visar det sig. Kidsen roar sig som aldrig förr, det är ett ständigt glädjeämne att notera hur New York Post förfasas över nattlig dekadans i Washington Square Park och på Lower East Side och ute i Brooklyn. Inget har förändrats sedan Elvis svängde på höfterna i tv, de förstockade tror alltid att de uppdaterade vanorna hos ”dagens ungdom” förebådar världens undergång.

Men min generation tycks ha gått och blivit Bengtsfors under pandemin.

Krogar och barer får precis som vanligt ha öppet till fyra på morgnarna, men plötsligt är det färre än någonsin som utnyttjar denna underbara möjlighet.

Istället är det absolut fullsmockat vid restaurangborden runt 18-tiden på…ja, jag var på väg att skriva ”kvällarna” men menade förstås eftermiddagarna.

”18.00 är det nya 20.00”, löd en rubrik i just Post i veckan och sällan har jag mått sämre av allmän kungörelse. Inte blev det bättre av att läsa brödtexten om klentrogna krögare som vidimerade att världsstadens innevånare skaffat sig landsortsinspirerad dygnsrytm och helst är hemma vid tiotiden igen.

Snälla nån, ett av huvudskälen till att jag hela mitt vuxna liv velat bo här, och älskat att göra det under snart två decennier, är för att kvällen brukade börja många, många timmar senare än så. Jag är nocturnal – en nattvarelse – och förstår egentligen ingenting av livet före midnatt. Att komma in på sitt stamställe vid halv ett, sätta sig ner, få en drajja och menyn…det är ju hela poängen med alltihop

Tänker New York fortsätta på det här deprimerande viset blir det skilsmässa. Las Vegas har alltid framstått som ett dubiöst ställe att bo på, men det är aldrig last call i Sin City – allting har alltid öppet 24 timmar per dygn – så kanske är det dags att plantera flaggan i öknen.

ORSAKER TILL EXTAS

• Pearl Charles – Sweet Sunshine Wine (Albumspår)

– En ny ”Sommarens låt”, fast av helt andra skäl än Cola Boyy-dängan vi avhandlade i förra spalten. 

• Bobby Gillespie & Jenny Beth – Utopian Ashes (Album)

– Bobby är bäst.

• Midland – Sunrise Tells The Story (Singel)

– Countryrock av ädlaste sort.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln