Vi pratar för mycket om Mästarnas mästare
... och för lite om Mästarnas mästares mästare
Vi pratar för mycket om Mästarnas mästare.
Vi borde prata om det riktigt intressanta.
Tänk att vi svenskar är Mästarnas mästares mästare.
Jag har en fallenhet för att kasta sten i papperskorgar. Jag klarar överarms och underarms, runda och flata, motvind och regnrusk. Jag kan sula flackt eller i hög båge. Gravitationen är min vän.
Efter tolv säsonger av Mästarnas mästare torde denna idrottsmerit räcka för att kvala in till programmet. Jag vore inte mest känd år tretton men sannerligen inte minst heller. För nej, skaran som åkt till Grekland den här gången är inte vad som i folkleden skulle kallas sporthjältar, de är inte Borg och Sörenstam direkt.
Men det intressanta är att programmet fungerar ändå. Trots att man sedan länge släppt den vetenskapliga ambitionen med en sorts expertpanel, trots att deltagarna är för få, trots att grenarna ibland går på tomgång.
Säsong tolv.
Däri ligger bragden.
Du är den riktige mästaren
Den belgiska förlagan Evig Berömmelse överlevde i tre vändor innan den flyttade till Nederländerna för att hastigt dö. Vi kopierade inte bara konceptet utan utvecklade det, förälskade oss och vägrar alltjämt släppa sisyfosbollarna.
Den riktige mästaren är inte Michel Tornéus. Den är du. Du som år efter år ser till att programmet får fortsätta sändas, att vi är bäst i världen på tävlingsprogram för sportpensionärer, på televiserade PRO-möten i Medelhavssolen, som Ida Ingemarsdotter uttryckte saken. Norge är oss hack i häl, de är på säsong elva, men vi leder.
Avsnitt två, säsong tolv var inget bländverk men tillräckligt bra för att locka mig till skratt. Nog för att jag vid eftertexterna skulle sucka.
Vi lärde oss att Jörgen Kruth tränade judo redan på förskolan, att han växte upp till att knocka en tandlös tysk och numera går stavgång om morgnarna.
Förunderligt och fint
Sanna Kallur berättade om ogina konkurrenter som vägrade hälsa ens om de hamnade i samma hiss. Hennes metod för att ”må gött i all bitchighet” var en överdriven snällhet, som för att påvisa hur fåniga uttryck rivaliteten tog sig.
Josefine Öqvist fortsatte precis lika uselt som i premiären och sällade sig därmed till Tommy Salo och Anette Norberg i programmets totala bottenskikt.
– Det är sådan jävla press. Jag har inte varit med om något liknande, sa den gamle VM-finalfixaren efter nattduellen.
Och här står vi.
Alla tycks klaga på deltagarlistan – NOLL individuella OS-medaljer i grupp 1! – men alla tycks ändå längta till avsnitt tre.
Det är förunderligt och fint på något vis.