Dregen: ”Jag tänker på pappa varje dag”

”Om farsan hade fått en hjärtinfarkt och dött tror jag att det hade varit lättare”

Uppdaterad 2017-11-30 | Publicerad 2017-03-09

Det var 33 år sedan hans pappa tog sitt liv.

Nu när Dregen själv är pappa tänker han på honom varje dag.

– Det är inte så att jag går runt och har självmordstankar, men jag har en slags ångesträdsla att min son ska hamma i samma situation som jag, säger han i Ångestpodden.

Det är det som har präglat hans liv mer än något annat, säger han.

När Andreas ”Dregen” Svensson var elva år tog hans pappa livet av sig. Nu, när 43-åringen själv är pappa, tänker han på honom varje dag.

– Nu när min son är fyra år har jag på något sätt landat i en papparoll. Han är ingen bebis längre, utan börjar hänga med och fatta. Förr kunde det gå halvår utan att jag tänkte på min pappa, nu gör jag det dagligen. Det är inte så att jag går runt och har självmordstankar, men jag har en slags ångesträdsla att min son ska hamna i samma situation som jag gjorde, säger han i Ångestpodden.

Livet är för kort

Han tror att hans pappas död gjort honom rädd för att ha ett vanligt jobb.

– Jag är livrädd för att jobba. Det känns som om livet är för kort för att stå och packa grönsaker och tjäna pengar åt någon annan. Samtidigt säger min manager att han aldrig träffat någon som jobbar så mycket som jag, så jag är kanske lite motsägelsefull ibland.

Hans minnen av sin pappa är ljusa, även fast där fanns stunder av skrik och bråk.

– Jag har bara positiva bilder av min far, att han var snäll. Han var en bandystjärna i Nässjö IF på den tiden. Jag visste inte om att han mådde dåligt, och det får jag nog tacka min mamma för. Hon höll det otroligt distanserat från mig. När jag ser tillbaka på min barndom ser jag ändå tillbaka på någonting bra.

”Någonting tändes i mig”

Att han bara var 11 år när det hände ser han som något positivt. Han tror att det hade varit svårare för honom att hantera situationen om han hade varit 14 år istället. Men att de bodde i en småstad som Nässjö gjorde upplevelsen tuffare.

– Om farsan hade fått en hjärtinfarkt och dött tror jag att det hade varit lättare för folk att närma sig det. Men nu tisslades och tasslades det, och alla visste om vad som hände. Då kanske det är lättare när det händer i en större stad. Det är lättare för min mamma att gå och handla i Stockholm, där inga står och pekar bakom ryggen.

Det hela gjorde att han blev sämre i skolan, men hans kämparglöd blev till en eld.

– Mina betyg droppade och jag blev stökigare, men samtidigt blev jag nog mer fokuserad. För någonting tändes i mig. En slags krigarinstinkt.

Följ ämnen i artikeln