Sam Neill behandlas med experimentella mediciner: ”Fungerar”
Skådespelaren om cancern, karriären och ”Ivanhoe”-scenen han skäms över
Publicerad 2023-04-12
HOLLYWOOD. Eddie Murphy plattade till honom, Sean Connery smet från skatten och Barbara Streisands sång skar i honom.
Ivanhoe-skådisen Sam Neill spar inte på krutet i sina nya memoarer.
Skådespelaren berättar också hur han tacklade mardrömmen med långt gången cancer mitt under den senaste Jurassic Park-lanseringen.
”Jag har haft cancer två gånger nu. Lever man tillräckligt länge kommer något att bita en i röven till slut”, skriver Sam Neill, 75, i ”Did I ever tell you this”.
Bokprojektet drog stjärnan från Nya Zeeland i gång för att få tankarna på annat håll när han trodde att sjukdomen skulle ta honom.
”Grejen är att jag är dålig. Möjligtvis döende. Jag kanske måste skynda på det här.”
Han varvar anekdoter från sitt långa liv i nöjesbranschen med det han genomlider privat.
”Att tänka på framtiden är en väldig mänsklig sak. (…) Det kan ruinera glädjen med här och nu. Det kan också fylla oss med rädsla. (…) Rädsla är inte till någon hjälp för mig nu. Jag vet att det finns något inom mig som försöker döda mig.”
Aggressiv typ av blodcancer
Sjukdomen kom han på spåren när han upptäckte svullna körtlar i samband med lanseringen av ”Jurassic Park: dominion” i mars förra året. Efter provtagningar konstaterade läkarna att han led av en aggressiv typ av blodcancer.
”Jag är inte alls rädd för att dö”, skriver han men medger att den första tiden efter diagnosen var tung.
”Om de ger mig fyra veckor att leva är det fyra veckor att leva och jag är tacksam för det. Det är själva döendet jag inte är särskilt intresserad av.”
Följde gjorde flera tunga kurer med cellgiftsbehandlingar.
”Efter mina första cellgifter tog det drygt två veckor för håret att helt försvinna från huvudet. Jag såg ut som ett kokt ägg som blivit kvar i kastrullen långt efter att vattnet torkat upp. Någon hade skalat ägget, men inte särskilt bra.”
Får experimentell medicin
När behandlingen inte biter blir det mörkt.
”De marscherar igen, de djävlarna. Jag kan känna dem runt halsen, likt en snara”, skriver han om tumörerna.
Först när han får en ny, experimentell medicin vänder trenden.
”Nyheterna är goda. Bättre än bra. De nya medicinerna fungerar”, skriver han i slutet av boken.
Skäms över Ivanhoe: ”Överlägset sämsta scenen”
Då har han hunnit dela en rad historier från livet i rampljuset.
En del ägnas ”Ivanhoe”, en film från början av 1980-talet som han än i dag skäms över. I den har han en huvudscen med Olivia Hussey.
”När scenen var igång gav jag allt. Jag var enorm. Jag var superskådis. Vi gjorde två tagningar från min synvinkel. Jag gav dem än mer kraft än de andra. När jag hörde ’Bryt’ kände jag mig upprymd. Jag hade aldrig varit bättre i mitt liv.”
När filmen släpptes satt han bänkad för att se resultatet.
”Jag hade helt förblindat mig själv. (…) Jag spelade över något groteskt. Jag ville att fåtöljen skulle svälja mig och försäkra att jag aldrig mer skulle ses på film. (…) Det var den överlägset sämsta scenen i filmen.”
Svenska traditionen
I boken skriver han hur han tröstar sig med det blågula intresset.
”Varje nyårsdag klockan 15 visas den på svensk tv. Det är en familjetradition att beställa pizza och se filmen. Ingen förstår varför. Många svenskar håller på min Brian du Bois-Gilbert, men han förlorar varje år”.
Max von Sydow lärde Neill känna under inspelningen av ”Till världens ände”, som hade premiär 1991.
”Han var en stillsam, artig och charmig person och jag beundrade allt han gjorde. Han bjöd in mig till sin ö i närheten av Stockholm. Jag ångrar att jag aldrig accepterade det erbjudandet.”
Lika gott har han inte att säga om filmens huvudperson, William Hurt.
”Han var relativt ny som nykterist. Det gjorde honom inte mindre arg på allt. Vi slutade filma klockan fyra på eftermiddagen för att han skulle kunna gå på AA-möten. De verkade inte göra honom lyckligare.”
Sean Connery ville inte betala skatt
I ”Jakten på röd oktober” spelade Neill mot James Bond-veteranen Sean Connery. Inspelningen genomfördes i Los Angeles.
”Vi brukade sluta tidigt på fredagar för att han skulle kunna flyga upp till Kanada över helgen”.
Officiellt skulle Connery spela golf.
”Men i huvudsak var det för att försäkra att han inte skulle tillbringa mer tid än nödvändigt i USA. För honom var det en hemsk tanke att han skulle betala skatt till de amerikanska myndigheterna, eller till någon annan heller för den delen.”
Inspelningen lockade flera kändisar. Rockartisten David Crosby kom dit.
”Han gick aldrig ner på inspelningen utan ägnade all tid åt matutskänkningen. Grace Jones kom förbi. Hon verkade hög.”
Eddie Murphys märkliga besök
Märkligaste besöket stod Eddie Murphy för, som själv var på plats för en annan inspelning.
”Man kunde se honom köra förbi i en golfbil specialutrustad med en Rolls-Roycefront.
Neill skriver att han stod i en smal korridor när Murphy anlände med stort följe.
”En enorm kille framför Eddie satte ut en massiv hand och tryckte upp mig mot väggen för att Eddie skulle kunna passera utan svårigheter. På tillbakavägen hände det igen. Det är bra att veta var man står på viktighetsskalan.”
Inget fan av Streisand
I början av 1980-talet var Neill påtänkt för en roll mot Barbra Streisand i ”Yentl”. Han träffade skådespelerskan på ett hotellrum på Manhattan.
Till skådespelarens stora fasa sjöng hon två låtar för honom.
”Jag var ingen fan. (… ) Jag kunde känna hur mitt leende börja frysa. Jag kunde inte tro att det var sant.”
Kollegan Judy Davis jobbade han med flera gånger. Men han skriver att hon såg ner på honom för att han inte var utbildad skådis.
De har inte pratat med varandra sedan de spelade in en film i Australien 1996.
”Jag har ändå inget att säga henne”, skriver han.
Robin Williams var ”den ensammaste personen”
Robin Williams, som tog sitt liv 2014, jobbade Neill 1999 med i ”200-årsmannen”.
Han beskriver honom som ”oemotståndlig, skandalöst, obotligt, makalöst rolig”.
Men redan då kände han av det som plågade skådespelaren och komikern.
”Han var den ensammaste personen på en ensam planet”.
Neill delar också ett möte i London i början av 1990-talet med den då relativt okände Hugh Grant, som just avslutat inspelningen av ”Fyra bröllop och en begravning”. Britten kallade filmen ”Katastrof. Absolut och fullständigt skräp”.
”Det skräpet hjälpte till att exakt göra honom till den slags stjärna Universal ville ha”.
Betala för barnens skolgång
Neill medger att långt ifrån alla filmer varit bra. ”United passion”, en film som sponsrades av FIFA, hade han på känn var dålig. Men inspelningen i Schweiz, Paris och Rio lockade, precis som lönen.
I ”Did I ever tell you this?” skriver han att han frågade motspelaren Tim Roth om de verkligen borde göra filmen.
”Sam, lyssna på mig. Den här filmen kommer att betala mina barns skolgång.”
Sedan memoarerna publicerats har Neills kamp mot sjukdomen ytterligare förbättrats.
– De åtta senaste månaderna har symptomen avtagit, sa han i en video på Instagram.
– Jag lever och mår bra och jag har återvänt till jobbet.