Excentrikern får publiken i spagat
Per Bjurman: Och är det några vi behöver så är det excentrikerna
NEW YORK. Säg vad du vill , men jag kan känna hjärtat slå – för det är vår i New York och en förtrollad kväll spelar Jonathan Richman på Bowery Ballroom på Lower East Side.
I meteorologisk mening har det varit en förhållandevis mild vinter i New York – vi hukade bara i en riktig snöstorm och plågades endast några få gånger av de mördande vindar Pogues brukade sjunga om – men den har varit desto tyngre på andra vis, så när våren utan förvarning plötsligt slår till är det som att hela stan på ett ögonblick försätts i ljuv hypnos.
Att gamle hjälten Jonathan Richman just då spelar på Bowery Ballroom på Delancy Street på alltjämt småruffiga Lower East Side känns som en händelse som ser ut som tanke för han har skrivit tidernas hymn om New York-våren, kallad just ”Springtime in New York”.
Jag gör mig i och för sig inga förhoppningar om att han ska spela den, för det sker tydligen väldigt sällan och den nu 65-årige särlingen från Boston är inte känd för att ställa sig in hos sin publik, men tro på fan – han har tidigare under dagen varit ute och känt på den lågmält euforiska magin i myllret runt St. Mark's Place och kan inte låta bli att redan som andra nummer fyra av sin vänliga klassiker, lika försiktig och mjuk i anslaget som en ljum vindpust längs tredje avenyn i den blå skymningen den här tiden på året.
Givetvis får vi en något udda, delvis omgjord och ”fri” version, det är ju ändå Jonathan – en av minst konforma artister som någonsin stått på en scen med gitarr.
Men till slut kommer i alla fall den centrala raden, den som ringar in det för mig:
Say what you want, but I can feel my heart beating, cause it's springtime in New York, springtime in New York, springtime in New York...
Just så.
Det är en väldigt sympatisk föreställning även i övrigt. Uppbackad enkom av trummisen Tommy Larkin – ett stycke cool som lyckas vara Moe Tucker och Liam Gallagher på samma gång – sjunger Jonathan om holländska 1600-talskonstnärer, den där sommarkänslan, om hur det var när hans föräldrar öppnade dörren till ”Bohemia” och om nånting på nåt som ska föreställa italienska, men jag vet inte. Sen får han den andäktiga publiken att gå ner i spagat till underbara ”I Was Dancing In The Lesbian Bar”.
Jo, han är lite excentrisk och knäpp och rolig på ett sätt som ingen annan, men det är ju själva poängen.
Är de några vi behöver nu är det excentrikerna.