Kvinnorna är varken svaren eller frågeställarna
Den som tycker att feminismen har gått för långt torde känna sig hemma på de flesta pubquiz.
Quiz på krogen leds företrädelsevis av halvunga män, ofta med irländskt, brittiskt eller australiensiskt påbrå och själva frågorna rör sig inte sällan i en heterosexuellt grabbig sfär.
I många år gick jag på ett quiz på Söder i Stockholm där två skotska killar varvar quizmasterskapet. Bland frågor om rymden, motorsport och actionfilmer brukade en av dem slänga in en eller ett par frågor som han presenterade som ”and now, something for the ladies”. Svaren på dem brukade vara namnet på en supermodell, en modedesigner eller en parfym. När mitt lag så ändrade sitt namn till just Something for the ladies slutade han använda denna fras. Och när mitt lag togs över av män som inte lyssnade på mina svarsförslag slutade jag gå till detta quiz.
Undantag finns förstås, ett förtjusande sådant utspelas på en krog i Stockholm där två pensionerade skollärarinnor på söndagseftermiddagarna ställer frågor om Stockholmiana och 40-talssångare.
Musikquizzet som jag och min syster besökte i Varberg i somras var inte ett sådant undantag. Bland 30 frågor om Led Zeppelin, Deep Purple och Thin Lizzy hade två kvinnor pliktskyldigt kastats in: Belinda Carlisle (det enda rätta svaret som fick sitt utseende kommenterat av quizmastern) och Lene Marlin.
Och av de kanske 30 quiz jag deltagit i, i Sverige och utomlands, har 3 letts av kvinnor.
Men hoppet väcktes när jag efter Varberg kom till Göteborg och såg skylten ”Musikquiz med Bella” utanför en krog på Andra långgatan. Nog för att även en kvinna kan spela uteslutande manliga artister, men det kändes uppfriskande att för ovanlighetens skull få ha en kvinnlig quizmaster. Bord bokades, öl och nacho-tallrik beställdes och sedan inleddes en ivrig väntan på den mystiska Bella.
Som visade sig vara en halvung man vars efternamn börjar på Bell och därför lystrar till detta smeknamn.