Gunnel Lindblom – en av sin generations allra största
Publicerad 2021-01-25
Gunnel Lindblom har avlidit, vid 89 års ålder.
En av sin generations allra största. Först som skådespelerska. Sedan som en av de första kvinnorna som även tog plats som regissör, både på teatern och i filmvärlden.
Gunnel Lindblom gick bort natten mot söndag efter en tids sjukdom.
Första gången vi träffades var faktiskt först tidigt 2018 i samband med en visning i Filmhuset av Henrik von Sydows väldigt fina dokumentärfilm ”Gunnel Lindblom: Ut ur tystnaden”. Hon var inte så mycket för det där med kändisskap. Ville absolut inte skriva några memoarer.
Ett halvår senare träffades vi inför att hon skulle få Stockholms filmfestivals hederspris.
– Men det är poänglöst om du inte har koll på vad jag har gjort, sa hon först i telefon.
– Jag har koll, men jag var ju inte ens född när du slog igenom, så precis allt om dig vet jag ju inte, kontrade jag. Hon skrattade och bestämde tid och plats.
Gjorde närmare 60 roller
Hon föddes och växte upp i Göteborg. Gick teaterutbildning 1950-1952 vid Göteborgs Stadsteater. Filmdebuterade i Gustaf Molander-filmen ”Kärlek” 1952. Den första av närmare 60 film- och tv-roller.
Men hon, precis som ett antal andra betydande svenska skådespelerskor, blev känd via Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer. ”Det sjunde inseglet”, ”Smultronstället”, ”Jungfrukällan”, ”Nattvardsgästerna”, ”Tystnaden” – fem klassiska filmer från åren 1957-1963.
– Jag hade ju haft stora roller både på teatern och i några filmer, man vet aldrig vad som hade hänt annars, men det är klart att han har betytt mycket för karriären. Jag gjorde ju mycket med honom på teatern också. Han hade en otroligt stark period i Malmö när jag var där på 1950-talet, berättade hon. Och tillade att ”Tystnaden” var favoritfilmen, med den mest intressanta rollen.
Något av en kvinnlig pionjär
Hon sa att hon trodde att Bergman hade haft ett litet helvete efter de senaste årens #metoo-debatter för han var macho och domderande. Men aldrig närgången. Ingen som tafsade.
– Och oss var det ingen sådan kemi mellan. Han förde i stället ihop mig med min blivande man, Sture Helander (1918-1994). Sture var hans läkare, sa hon.
Inspirerad efter att ha gjort ett par filmer med Mai Zetterling (1925-1994) blev Gunnel sugen på att regissera. Så när hon hamnade på Dramaten på 1960-talet, blev hon något av en kvinnlig pionjär som regissör där. Regisserade mer än 25 pjäser.
Parallellt spelade hon med i över 50 pjäser. Den sista, ”Oidipus/Antigone” spelade hon den hösten vi sågs. Men sa att det blev det sista, hon hade svårt för att lära sig texterna utantill.
Även som filmregissör satte hon ett avtryck, med ”Paradistorg”, ”Sally och friheten” och ”Sanna kvinnor”. Men stark kvinnlig förebild, det visste hon inte om hon ville kalla sig.
– Det vet jag inte. Jag har ju inte gjort några fyrverkerier eller krumbukter. Kanske på så sätt att det blev kvinnoberättelser, sa hon ödmjukt.
Jag frågade vad hon kände inför att få filmfestivalens hederspris.
– Det kan betyda bragd, gärning eller något sådant där. Någon får väl förklara exakt vad de menar. Men de måste väl tycka att jag är bra, sa hon och skrattade.
Jo, Gunnel, vi är väldigt många som tycker du var alldeles förbaskat bra!