"Min generation knarkar väldigt mycket"

Från rockstjärnelivet på glid till en rutinvurmande ”nio till fem”-arbetare. När Moa Romanova agerade ”sällskapsdam” på Shitkids kaosartade USA-turné förändrades allt.

Nu berättar hon om den livsomvälvande resan i serieromanen ”På glid”.

Taket i Moa Romanovas ateljé på Södermalm i Stockholm är precis så högt att en person på 170 centimeter kan stå upprätt. Här arbetar hon för fullt under kontorstid med serieromanen ”På glid”, som kommer ut i höst. Men rutiner och nio till fem-arbete har inte alltid varit en självklarhet i serietecknarens liv – hon beskriver snarare hur hon har en destruktiv ådra, som måste tuktas.

Moa Romanova växte upp i den gamla bruksorten Bollsta utanför Kramfors i Västernorrland, ett samhälle känt från serietecknaren Mats Jonssons uppväxtskildringar. Här lärde hon tidigt känna Åsa Söderqvist, som senare grundade det numera nedlagda bandet Shitkid. Tillsammans har de etablerat sig i kulturvärlden, inom var sin gren.

– Jag var först väldigt besviken på mig själv för att jag var så stökig, jag såg mig som ganska jobbig och osexig. Sedan var det som att Åsa tillät mig att äga den sidan lite mer. Till slut blev det kanske lite för mycket av ens persona, konstaterar Moa Romanova.

”Slutade illa”

I självbiografiska ”På glid” skildrar 29-åringen hur hon följer med som ”sällskapsdam” på Shitkids USA-turné 2019. Duon ska gästa rockveteranerna Melvins – men när svenskarna protesterar mot att en bild föreställande en naken tjej ska promota spelningarna uppstår en konflikt, och de blir kickade.

– Vi tänkte att de skulle vara mysiga Matti Alkberg-gubbar, och så visade de sig vara ganska omysiga. Sedan var vi fortfarande i en tacksamhetsposition eftersom de fixade boende och resa, säger Moa Romanova och fortsätter:

– Det slutade ganska illa.

Vistelsen präglas av fest, droger och alkohol. Varje dag börjar med en bakfylla eller en avtändning. Allt dras till sin spets när Moa Romanova under en spelning får rejält med stryk av en två meter lång tjej, med bruten näsa som följd. Åsa bryter sedan tillbaka näsan (”det finns på film”).

– Man har så himla kul och allt går så snabbt att man inte märker när det slår om till tragik, säger Moa Romanova och bläddrar i några ofärdiga sidor på sin ritplatta.

Hon konstaterar att 90-talisterna är besatta av ”stoner”-humor: Lättsamma komedier i ”Baksmällan”-stil där skämt och misär blandas. Det är just den känslan hon vill få till – för att sedan låta misären långsamt ta över. För parallellt blickar handlingen tillbaka till 2009, när en nära vän försvinner. Flera månader senare hittas hon död, i vad som konstateras vara självmord.

– Den gången var allt på största allvar och det fanns ingen glimt i ögat alls. Det händer grejer under resan som får mig att tänka på henne, berättar hon.

Slutat med droger

Moa Romanova menar att folk i hennes ålder inte har en lika svartvit bild av knark som äldre generationer, och liknar drogsynen vid den på alkohol – att det skulle finnas ett mellanting mellan nykterism och missbruk.

– Boken är ganska centrerad kring vänskap, men det känns som att vinkeln lätt blir missbruk. Jag tänker att jag bara vill skildra min generations förhållande till bruk av olika substanser, säger hon och fortsätter:

– Jag är såklart orolig för att det ska verka som att jag är en äcklig pundare. Men jag tror det är nödvändigt att ha den här dialogen, eftersom min generation knarkar väldigt mycket.

Sedan USA-resan har hon slutat med allt som kan falla under kategorin droger – och har insett att hon inte behöver ruset för att kunna skapa. Samtidigt har Åsa Söderqvist lagt ner Shitkid.

– Åsa har lagt ner hela sitt liv här, flyttat och startat på nytt. Men hon är fortfarande ett stort stöd för mig och en stor del av min konst, berättar Moa Romanova.

Själv kan Moa Romanova också tänka sig att lämna Stockholm. Tidigare har hon studerat klassiskt måleri vid Göteborgs konstskola samt serietecknande vid Serieskolan i Malmö, där debutromanen ”Alltid fucka upp” blev till.

Hon berättar att hon sörjer urbaniseringen och helst hade startat ett kulturellt hippiekollektiv i Västernorrland.

– Min dröm är att Sverige bara skulle vara fyllt av städer lika stora som Borås. Jag tror att det skulle främja fler scener. Det blir så enkelspårigt när det bara är en stad, som Stockholm, Göteborg eller Malmö, som håller i kulturen till så stor del.

TT: Hur kommer det sig att du själv vågade satsa på konsten?

– Ett helt blint självförtroende som bara en 19-åring kan ha, nästan ren dumhet. Jag tror att det är ganska avgörande för flera av mina framgångsrika kompisar, att man har en blind tro på sig själv.