Så bra var Beyoncé och Jay-Z i Stockholm – låt för låt

Uppdaterad 2018-06-26 | Publicerad 2018-06-25

Showen innehåller mycket.

Kanske för mycket ibland.

Men topparna är sanslösa.

Har någon försökt att pressa in mer på 141 minuter?

Jag tvivlar.

Det är actionladdade hits, små teaterakter om äktenskap och relationer, rasande politiska statements, bangers och ballader, filmklipp och eldkastare, fredagsmys ur Jiggas och Beyoncés familjealbum, svartsjuka och gangsterscener, furiösa dansnummer och bildspel, religion och våld.

Allt på en gång, hela tiden.

Visst går det att säga att det är splittrat och upphackat.

Visst känns mycket av det Beyoncé visar upp som mindre maffiga repriser från ”The formation tour”.

Visst skulle det säkert gå att klippa ner allting till en ännu mer kompakt och hård helhet.

Men kom igen.

Setlistan innehåller 40 låtar och väldigt få döda minuter.

Många hits slopades

Med tanke på hur många tunga spår hiphopmogulen från Brooklyn och r’n’b-drottningen från Texas ignorerar är det nästan irriterande. Bland allting de väljer bort finns hits som lätt skulle ha fått arenan att sväva.

Jay-Z kör inte ”Hard knock life”, ”I just wanna love U (give it 2 me)”, ”Izzo (H.O.V.A.)”, ”Empire state of mind”, ”Encore” eller ”Heart of the city (ain’t no love)”, för att bara nämna några stycken.

Beyoncé avtäcker inte ”Halo”, ”Irreplaceable”, ”Single ladies (put a ring to it)”, ”Daddy lessons”, ”Best thing I never had” eller ”If I were a boy”, bara för att nämna några stycken till.

Konserten präglas inte av den mörka stämningen på ”Lemonade” och ”4:44”, bekännelsealbumen där Beyoncé och Jay-Z bland annat beskrev en otrohet ur två olika perspektiv, den bedragne och bedragaren. 

Den påkostade och välregisserade föreställningen innehåller allvarliga stunder, från båda håll. Men den bygger inte på samma förtvivlan och skam, ilska och ånger som de har skildrat på skiva.

Om det finns en röd tråd i låtbombardemanget, en genomgripande story, så är den sammanbiten, beslutsam och lycklig.

Beyoncé och Jay-Z har städat ut sina garderober och beslutat sig för att hålla ihop. Den övergripande känslan i turnén ”On the run part II” är att de hyllar varandra, sig själva och sin musik. Och framförallt vill de säkert visa att de är oövervinnliga tillsammans.

Just den upplyftande och livsbejakande energin genomsyrar de största ögonblicken och numren.

Eller rättare sagt:

Just Beyoncé kan bara ställa sig och torka ansiktet med en handduk. Det blir ändå en ikonisk scen där det känns som om publiken suckar och drar efter andan över hela arenan.

Avslutas med lökiga versioner

Tillsammans, eller var för sig, har de en urkraft som är svår att hitta någon annanstans.

Den finns i ”Crazy in love”. Den finns i ”Freedom”. Den finns i ”Run the world (girls)”. Den finns också i flera av Jay-Z:s mest arenapimpade kolosser: ”Ni**as in Paris”, ”Public service announcement” och ”U don’t know”.

Att sedan allt slutar med två lökiga versioner av ”Young forever” och ”Perfect duet” må kanske vara hänt.

Där blir symboliken onödigt sockersöt och övergullig.

Ungefär som när Lufsen puttar en köttbulle med nosen till Lady.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln