Carolina Neurath skrev bok om släktingens barnamord
Nu släpps SVT-profilens dokumentära roman: ”Känner vissa likheter”
Publicerad 2021-11-04
Från enkelheten i Småland, via glamouren i Paris till ett fängelsestraff för barnamord.
Nu släpps Carolina Neuraths dokumentära roman om sin släkting Ingrids hemlighet.
– Jag är också rastlös som hon var och det känns ju obehagligt att känna vissa likheter med henne, säger journalisten och författaren.
Det är en grå, regnig oktoberdag i Stockholm. En vanlig torsdag.
Vardagen när den är som tråkigast, skulle Ingrid, romanens huvudperson ha tyckt. För henne räckte inte ens flytten från Småland till Stockholm och ett spännande jobb.
– Hon längtade alltid till något större och bättre och när farmor, hennes syster, berättade att hon var gravid så upplevde Ingrid så stark avund att hon inte skulle ha klarat av att stanna här och se henne så lycklig.
Neurath om släktlögnen
Flytten till Paris blev början på både en dröm och den katastrof som Carolina Neurath i snart 15 år planerat att skriva en bok om.
Alla släkter har sitt, säger man, men din berättelse är extra allt.
– Ja, verkligen. Samtidigt är den så speciell. Jag har ju sedan jag var barn misstänkt något men fick det berättat för mig först när jag hade fyllt 18.
Neurath träffade Ingrid många gånger under sin uppväxt och beskriver att hon hade en hård fasad och en ovanligt stark kylighet.
Släktlögnen – att Ingrids barn Marianne skulle ha dött i en mopedolycka när hon var 16 – levde vidare, även efter det att Carolina av sina föräldrar hade fått veta sanningen.
– Jag lyckades ändå distansera mig. ”Det hände för länge sedan ... i ett annat land”. Men stundtals var arbetet med boken plågsamt, jag kommer aldrig förstå varför hon agerade så som hon gjorde.
”Lämnar landet”
När boken snart ligger på bokdiskarna är hon också orolig.
– Jag sov dåligt i natt. Det känns jobbigt. Boken är så personlig och nära och jag har blandade känslor för att det ska skrivas om den. I kväll sätter jag mig på ett plan till Köpenhamn och lämnar landet och försöker låtsas som ingenting.
Precis det gjorde även Ingrid, men med sin oroliga själ i bagaget. Hon hade då lämnat sin första, svenska man och lyckades efter ett tag i Paris träffa Pierre, hennes drömmars dröm.
De gifte sig, köpte ett fint hus och fick en dotter, men äktenskapet var stormigt och Ingrid gränslös. Till och med när systern och hennes man kom på besök bråkades det öppet och kastades saker.
– Jag har fått återberättat hur stormförälskad hon blev, det var nog delvis den otroliga kärleken som gjorde henne galen. Sedan hade Ingrid redan ett speciellt temperament i sig och var och blev sjuk, säger författaren.
Bygger på franska rättegångshandlingar
Det kärleksfulla, passionerade och destruktiva förhållandet med Pierre stod framför allt i vägen för deras dotter Marianne, flickan på bokens omslag.
Porträttet satt också på väggen hemma hos Carolina Neuraths farmor och farfar, men ingen fick fråga om Marianne och i synnerhet inte om Ingrid var på besök.
I skolåldern hittade Neurath sin farfars nedskrivna anteckningar om Ingrid och nyfikenheten växte i takt med att hon smygläste bladen.
Boken ”Fråga aldrig om Marianne” bygger på dels rättegångshandlingar från Frankrike i slutet av 1970-talet, dels på intervjuer med släktingar som Neurath gjort men framför allt på hennes farfars anteckningar.
– Han hade kunnat bli journalist, han hade nyhetsnäsa och var fascinerad av människoöden. Men han och Ingrid hade svårt för varandra, hon tyckte att han var tråkig och snål.
Dömd till sju års fängelse
Ändå lät Neuraths farmor och farfar Ingrid bo hos dem i villan i förorten Segeltorp när hon tre decennier senare, 1986, återvände från Frankrike, då märkt av sitt sju år långa fängelsestraff.
– De var båda goda och snälla, en sådan kontrast till Ingrid. Redan när hon var barn var de andra barnen rädda för henne. Hon kunde få aggressiva utbrott och kasta sten i farmors ansikte.
Författaren berättar att hon hade moraliska betänkligheter inför att skriva boken.
– Den handlar om någon som inte lever och som hade avtjänat sitt straff. Men i den andra vågskålen låg hennes dotter Mariannes tragiska öde som hade tystats ner. På något vis kan boken kännas som en upprättelse för Marianne.
När Ingrid dog 2018, 91 år gammal, hade Carolina börjat skriva.
– Jag intervjuade henne utan hennes vetskap, om hennes liv. Antecknade och spelade in. Senast 2010 berättade hon för mig om Marianne, inte om mordet utan om att Marianne hade dött i en mopedolycka.
Neurath hittade också kärleken utomlands
I slutet av boken drar författaren paralleller mellan Ingrids erfarenheter och sina egna. Skilsmässa och lyckan i att träffa den nya, stora kärleken i utlandet. Märkligt nog heter även han Pierre (Bengtsson, fotbollsspelare, reds anm) men bor i Köpenhamn i stället för i Paris.
– Det kändes först otroligt absurt men jag är i en självreflekterande period av mitt liv, analyserar mycket och försöker också fundera över mina svagheter. Det kändes extra mycket när farfar beskrev Ingrid men att vi delar vissa likheter innebär inte att jag också är lika galen.
Vilka likheter delar du och Ingrid?
– Viss rastlöshet, impulsivitet och någon slags rädsla för ett normalt, vanligt liv. Samtidigt kände Ingrid sig nog misslyckad i sina egna drömmar.
Och känslan kulminerade till katastrof när hennes Pierre lämnade henne?
– Ja. När hon hade hittat ett svart, långt hårstrå i handfatet förstod hon att det fanns en annan kvinna.
”Jag grät vid ett tillfälle”
I efterorden nämner Neurath förutom sin egen skilsmässa från sina två barns pappa, 2020, också den nya relationen med en fotbollsspelare i Köpenhamn, men det personliga inslaget var inte givet från början.
– Jag kan förstå redaktörens och andras synpunkter att en text blir bättre om man väver in sig själv men det är också jobbigt, det är som att människor ska läsa min dagbok.
Som hon själv en gång läste sin farfars anteckningar om Ingrid, men sedan fick hans tillåtelse att gå vidare med.
– Min farfar gick bort för bara två veckor sedan och han ville verkligen att jag skulle skriva den här boken.
Carolina Neurath har själv läst in manuset till ljudboken och berättar att det var en känslosam resa genom släktens tragiska hemlighet.
– Jag grät vid ett tillfälle, i en scen när Marianne ligger död.