Så bra var Queen på Friends arena
Det var inte magiskt.
Det var inte bra.
Det var Queen med Adam Lambert.
Ryktet om showens förträfflighet visade sig vara aningen överdrivet.
Att de två kvarvarande originalmedlemmarna Roger Taylor och Brian May i dag reser runt med den amerikanske ”Idol”-profilen Adam Lambert har ibland beskrivits som en imponerande och andra akt i Queens karriär.
Må så vara. Det märks inte i kväll.
Alla vet redan det mest uppenbara:
Ett Queen utan Freddie Mercury är som ett Thin Lizzy utan Phil Lynott, ett U2 utan Bono, ett E Street Band utan Bruce Springsteen eller valfri läskeblask utan socker.
Kalla det för vad ni vill – men det är inte samma sak.
Ingen förväntar sig det heller. Att något saknas på scenen tar Adam Lambert själv snabbt upp i ett självironiskt mellansnack.
Det här är inte Queen. Punkt. Det är en hyllning till vad gruppen en gång var och aldrig kommer att bli igen.
Lambert stundtals magnifik
Alla i bandet har säkert haft lättare och bättre kvällar. Men Adam Lambert är stundtals en magnifik och färgsprakande ersättare till han-som-inte-kan-ersättas. Rösten strålar lika mycket som kläderna.
Och mängden hits är i sin tur knäckande. Det är ett dignande julbord av klassisk rock.
Andra artister skulle ha varit nöjda om de hade fått till en ”I want to break free” eller en ”Under pressure”, bara för att nämna två av de mest lysande exemplen.
Queen har några dussin till som de flesta, oavsett vilken generation de är födda i, kan sjunga utantill.
Ändå känns det ofta som att sitta och titta på ett stelt och syrefattigt framträdande under ett företagsevent i en kall mässhall.
Det kan bero på arenan. Friends Arena kan ibland vara lika dödlig för rocken som heroin.
Och det är tisdag. Och publiken står inte direkt på några extatiska tår.
Träsmak för öronen
Men det gnistrar inte om Queen heller. Brian Mays handklapp i ”Radio ga ga” är egentligen en perfekt illustration för hur flera av de välkända stadiumbrakarna levereras. Det går trögt.
Sedan ska vi aldrig mer prata om ”Bicycle race” eller ”I’m in love with my car” eller Roger Taylors trumduell eller Brian Mays avancerade fingertrudelutter i ”Last horizon”. Det sista kan vara det längsta solot som har framförts på svensk mark på flera år. Mamma mia.
Tre ord: träsmak för öronen.
Att ett gammalt filmklipp där Freddie Mercury står och allsångstrallar med publiken gör det starkaste intrycket säger tyvärr en del.
Och ”Bohemian rhapsody” är sedan många år bättre med Mupparna.
Betyg låt för låt
We will rock you/Hammer to fall
Efter en kort ”teasertrailer” för ”We will rock you” – ”hammarn”. Den låter och svänger ungefär lika mycket som en tomburk.
Stone cold crazy
Så mycket metal att Metallica gjorde en cover på den. Men det låter fortfarande burk’n’roll. Kan ju bero på den hopplösa arenan.
Tie your mother down
Brian Mays hockeyrockriff hettar upp betongdimman en smula. ZZ Top på steroider.
Another one bites the dust
Den giftiga basgången, som gamle Queen-basisten John Deacon tog från discogruppen Chics ”Good times”, har haft bättre kvällar.
Fat bottomed girls
Lamberts och Taylors och Mays stämsång är skottsäker. Resten är en rätt trist rövlåt.
Killer queen
Adam Lambert sitter på ett stort huvud med förvånade ögon. Versionen av gamla paradnumret "Killer queen” skulle antagligen ha gjort Freddie Mercury stolt.
Don’t stop me now
Lambert rider även den här feel good-raketen på ett föredömligt sätt. Versionen är nästan lika bra som hans klackar.
Bicycle race
Det enda som inte gör bort sig här är den rosa cykeln. På en lista över rockhistoriens värsta låtar har ”Bicycle race” för evigt en värdig pallplats.
I’m in love with my car
Det blir inte mycket bättre när Roger Taylor sjunger en hemsk hyllning till en bil och en ratt. Tittar vi på Queen nu? Eller en sketch av Grotesco? Inte lätt att veta.
Get down, make love
Av alla låtar de kunde ha plockat fram? Det här låter lika sexigt som en bilbesiktning.
I want it all
Efter den hiskeliga trion ”Bicycle race”, ”I’m in love with my car” och ”Get down, make love" låter allt bra. Eller åtminstone bättre. Arenabiffen ”I want it all” är välgrillad rakt igenom. Men de hade kunnat spela ”Horgalåten” också.
Love of my life
Publiken får sjunga med Freddie Mercury i några sekunder. Han dyker upp på bildskärmen mot slutet. Mer finns inte att säga om Brian Mays akustiska solonummer.
Somebody to love
Här har Lambert några jättar att jämföras med. Först med originalet. Och sedan med George Michael som skickade rockgospeln upp till våningen ovanför sjunde himlen på en hyllningskonsert till Freddie Mercury på 90-talet. Klart godkänd tribut till förebilderna.
Crazy little thing called love
Queen leker Elvis Presley. Live Aid-rockabilly.
Under pressure
Queens bästa låt är även i kväll ungefär 750 000 gånger bättre än ”Bicycle race”. Taylor och Lambert levererar en dånande hyllning till Bowie och Mercury.
A kind of magic
Taylor kunde ha sjungit något annat. Även som Queen-karaoke betraktat är det knappt godkänt.
I want to break free
Fantastisk låt i... julbordstappning under firmafesten.
Whataya want from me
Lamberts solohit skramlar tyvärr bara tomt på Sveriges nationalarena. Helt malplacerad i sammanhanget.
Who wants to live forever
Känns och låter som om Lambert spänner upp stämbanden över hela arenan och använder dem som hopprep.
Last horizon
Naturligtvis måste Brian May också få visa upp sina färdigheter i ett extremt långt solo där tooooonerna tääääääänjs uuuuuut jääääääääättelääääänge. Nåd, gitarrgud, nåd.
Radio ga ga
Fantastisk låt, igen. Men den här discoballongen har så lite luft att den aldrig lyfter. Inte ens i det smått totalitära handklappspartiet.
Bohemian rhapsody
”Mamaaaaaaaaaa...” Operarockens ”Stairway to heaven”. Lambert är majestätisk. Mays solon är både mamma mia och Belsebub. Men känns inte ”Bohemian rhapsody” bättre med Mupparna i dag?
Extranummer:
Day-oh
Säger kanske en del om konserten att ett filmklipp där Freddie Mercury skriker ”day-oh” på 80-talet är konsertens höjdpunkt.
We will rock you
Lamberts magnifika outfit rockar hårdare än låten.
We are the champions
Den självklara finalen. Men ”We are the champions” passar bäst i olika idrottsreportage, förslagsvis fotbollsmatcher. En rätt fattig rockserenad som har åldrats dåligt.