Så obetydligt att det blir originellt

Bob Marley gjorde sin allra sista konsert här.

I övrigt är Pittsburghs bidrag till musikhistorien få och obetydliga.

Det får närmast betraktas som...originellt.

Alla större amerikanska städer - och många små med, för den delen - är nerlusade med musikhistoria och minnesmärken vi med arkeologiska böjelser kan dregla över.

Det finns alltid en gata där Little Feat bildades, en studio där Aretha Franklin spelade in en klassiker, en klubb där Derrick May uppfann techno, en bar där Waylon Jennings slog Johnny Paycheck på käften, ett område där Superchunk under några korta år var navet i en livaktig ”scen”, ett majsfält där Buddy Holly störtade och ett hus där Joni Mitchell skrev ”A case of you”.

Utom i Pittsburgh.

Här har mycket lite hänt.

Bob Marley gjorde den där sista konserten på Stanley Theatre den 8 oktober 1980 och kollapsade på scenen, varefter det upptäcktes att han hade en hjärntumör och våren därpå var han död.

Så mycket mer är det inte.

Några fina artister och musiker är födda och uppväxta i den lummiga backarna. Art Blakey, till exempel, jazztrummisen. George Benson. Gossarna i doo wop-gruppen Del-Vikings och rocksnubbarna i Iron City Houserockers. Springsteen-epigonen Joe Grushecky. RZA från Wu-Tang Clan, faktiskt. Och nu på senare år också rapparen Wiz Khalifa.

Men det känns som att flertalet av dem blev något först när de lämnade hemstaden.

Andy Warhol kan kanske också nämnas. Han har ju haft inflytande över rockmusikens utveckling, kom härifrån och är till och med hedrad med sitt eget museum. Men det är ju lika med honom - det var annorstädes han blev Andy Warhol på riktigt.

Inte heller har det skrivits särdeles många hymner OM Pittsburgh. Systerstaden i andra änden av delstaten är föremål för otaliga klassiker. Som Elton Johns ”Philadelphia freedom”, Soul Survivors ”Expressway to your heart”, Springsteens ”Streets of Philadelphia” och The Three Degrees ”T.S.O.P”.

I den mån sånger alls handlar om Steel City heter de påfallande ofta som Frank Blacks ”I’m not dead (I’m in Pittsburgh)”.

Det är rätt egenartat, det hela. Denna det amerikanska stålbältets verkliga metropol var förr en enda sotig, sönderrostande naturkatastrof - och det är vanligen i just sådana miljöer den mest minnesvärda musiken blir gjord.

Men hey, det var i alla fall här någon såg Bob Marley på en scen för sista gången.

Alltid nåt.

Följ ämnen i artikeln