Böckerna av Elena Ferrante är fantastisk tv

Filmatiseringar av böcker är dömda att misslyckas.
Det gäller framför allt romanerna av författaren Elena Ferrante.
Men tv-serien är inte bara fantastisk.
Det finns en anledning till att ”My brilliant friend” är stor just nu.

Nämn namnet Elena Ferrante och lovorden kan ofta registreras på Richterskalan.

Om marken skakade under dina fötter i går vet du vem någon i samma postnummerområde råkade nämna utanför biblioteket.

Romanerna i Neapelkvartetten, som publicerades mellan 2011 och 2014, har blivit några de mest älskade böckerna i modern tid.

Alla som älskar böcker måste förhålla sig till Ferrante, som i själva verket är en pseudonym för en författare som vill vara anonym.

Eller kanske känna en liten men växande skam över att de inte har hunnit läsa något som så många pratar om.

Förväntningarna på filmatiseringen av den första boken i serien som strömmas på HBO Nordic sedan i måndags, ”Min fantastiska väninna” i svensk översättning, har varit därefter.

Varför blir en historia om en komplicerad kvinnlig vänskap som i början utspelar sig i fattigkvarteren i efterkrigstidens Neapel populär i dag?

Läsarna har hunnit bilda sig en uppfattning om hur berättelsens karaktärer är, ser ut, pratar och klär sig. Den mer definitiva tolkningen i ljud och bild på datorn, telefonen eller tv:n om den komplicerade vänskapen mellan Lenù och Lila riskerar alltid att bli en besvikelse.

Tv-serien har dock ansträngt sig för att fånga atmosfären, dialogen, persongalleriet och den ångestladdade empatin mellan raderna i Ferrantes roman. Bara rollbesättningen av huvudpersonerna, som spelas av Elisa del Genio (Lenù) och Ludovica Nasti (Lila), tog flera månader.

Varför blir en historia om en komplicerad kvinnlig vänskap som i början utspelar sig i fattigkvarteren i efterkrigstidens Neapel populär i dag?

När musikjournalisten Mats Nileskär, som alltid har försökt att sätta sitt ämne i ett större och politiskt sammanhang, tilldelades Lukas Bonniers stora journalistpris tidigare i veckan sa han:

”Konst och musik är den perfekta tidsspegeln och den tacksammaste. Politikens tendenser syns alltid först i musiken.”

De märks lika snabbt i film, litteratur och tv.

10-talet har utvecklats till ett rasande och kvinnofientligt odjur. Vi lever i en tid där demokratin verkar uppfattas som svag och mjäkig och där auktoritära män och nationalism är räddningen.

Inte minst för att verktyget som skulle föra oss samman, Facebook, har använt algoritmer som uppmuntrar, förstärker och sprider hatet från en Trump, en Orbán, en Putin, en Bolsonaro eller en Erdoğan och deras fanatiska anhängare med en effektivitet som aldrig tidigare har skådats.

I ”Min fantastiska väninna” är männen ett ständigt hot

När inskränkningar av aborträtten till och med blir en seriös debatt i Norge har något gått sönder.

I ”Min fantastiska väninna” är männen ett ständigt hot. Kameran ser på dem ur barnens perspektiv – feta bukar och våldsamma nävar tornar upp sig över Lenù och Lila. När de knackar på dörren till kvarterets starke man, gangstern Don Achille, känns det som att stirra rakt in i ögonen på vår egen samtid.

De flesta kvinnor har någon gång, och i varierande grad, varit lika utsatta som Lenù och Lila. En dag kanske alla måste förhålla sig till en liknande auktoritär skräck.

Genom Lila skildrar Elena Ferrante dessutom hur mycket det kan kosta att göra motstånd och slå sig fri.

Följ ämnen i artikeln