Pendlar mellan utmärkt och korkad fars

Snälla rara söta TV4...

Spola ballen nu.

Det här behöver inte vara en korkad pilsnerfilm från 1952.

Kikki Danielsson var dock strålande i ett allvarligt avsnitt som pendlade mellan bikt och fars.

Alldeles i början säger Tomas Andersson Wij att dagen riskerar ha en viss övervikt av allvar.

Det är, med tanke på vem det handlar om, en smärre underdrift.

Allvar är hans varumärke.

Och sällan har deltagarna ansträngt sig lika mycket att koppla tolkningarna till egna och personliga upplevelser.

På ett sätt är det väldigt fint. Som Tomas Andersson Wij säger är konsten skoningslös. Att vara musiker är, som det sades i programmet, att spionera på sin omgivning, att skriva om sig själv genom att lämna ut andra.

Men när det privata staplas på varandra i framträdande efter framträdande, när det ingår i programmets säljargument och koncept, blir bekännelserna och hälsningarna skrymmande. Det bildas mjölksyra i känslomuskeln.

Musikens viktigaste uppgift är dock att vara en vän, ventil och tröst.

Och alla deltagare behandlade Tomas Andersson Wijs rockpsalmer med känsla och respekt. De visade framför allt hur välskrivna och universella hans bästa låtar kan vara.

Kan bero på att jag nästan är jämgammal med låtskrivaren och artisten från Fruängen i Stockholm – men styrkan med texterna är hur lätta de är att översätta till ens egna gulnade fotoalbum och minnen.

Ingen lyckades bättre än Kikki Danielsson. Tolkningen av ”Hälsingland” var hennes finaste stund hittills. Hon gjorde den till sin.

Vid sidan av musiken är Tomas Andersson Wij också en lysande rockjournalist. Det märks att han har tänkt och funderat på musik, dess funktion och roll. Han vet vad han gillar och varför. Samtalen handlade också glädjande mycket om just musik – allt utgick åtminstone från artisternas hantverk.

Till och med det obligatoriska jippot i mitten av programmet handlade om att skriva en låt.

Och apropå Tomas lampa och självbefläckelse. För en ateist är naturligtvis alla vittnesmål om hur världsfrånvända och löjliga de dogmatiska Bibeltolkningarna kan vara välkomna.

Om Gud skiter i folkmord – varför skulle han bry sig om att en blivande trubadur hyllar sin unga fritid genom att onanera i en närförort i Stockholm?

Naturligtvis fick vi även en återkoppling till örnen Emil och Unos ”balle”, vad annars?

Prisa Gud, eller något annat som högst troligt inte finns.

Låt oss tillsammans fatta våra händer och skratta gemensamt tre gånger åt sprattet med en fejkad Aftonbladet-etta:

1. Ha ha ha. 2. Ha ha ha. 3. Ha ha ha.

Tack, det räcker nu.