Nya Sopranos-filmen är en rätt tung besvikelse
Per Bjurman om ”The many saints of Newark”
NEW YORK. Den vän som fnyser att till och med ”Cleaver” var bättre överdriver en smula.
Men oof marone:
”The many saints of Newark” är en rätt tung besvikelse.
Nu är jag i många ögon dåliga nyheters sure budbärare och somliga blir säkert provocerade och tycker att jag bara försöker göra mig märkvärdig som pinkar på en parad en hel värld av ”Sopranos”-fans väntat på i flera år.
Men tro mig – jag hör själv till de fansen. Mitt förhållande till den bästa tv-serie som någonsin gjorts är snudd på abnormt, jag ser gamla avsnitt oavbrutet och kan i praktiken varenda replik utantill.
Så mina förväntningar på David Chases omsusade ”prequel” var bortom rim och reson; jämförbara, antar jag, med de som skulle pumpas upp i bröstkorgen på en djupt kristen inför ett fysiskt möte med gud himself.
En brutal mördare plågad av ångest
Däri ligger förstås problemet. ”The many saints…” – som heter så för att Moltisanti betyder ”många helgon” på italienska och det är de många moltisantarna i norra New Jerseys största stad som står i centrum – hade aldrig en chans.
Filmen lyckas inte för ett ögonblick ta sig ur skuggan från det väldiga monument den fötts ur – och jag är nog uppriktigt sagt mer besviken över vad den inte är än vad den är. Som fristående verk hade den kanske fungerat på ett annat sätt, särskilt som skådespelarinsatserna överlag håller hög klass.
Michael Gandolfini är inte bara kusligt porträttlik – han ser verkligen ut som man man föreställer sig hans pappa i tonåren – utan kan faktiskt agera. Och Alessandro Nivola briljerar som Dickie Moltisanti.
Men jag tycker helt enkelt man får veta för lite om varför Tony Soprano blev den han blev – en brutal mördare plågad av ångest och depressioner. Relationen med mamma Livia, spelad av Vera Farmiga, borde Chase till exempel borrat betydligt djupare i, men han skrapar bara på ytan. Tillbakablickarna i några avsnitt i serien gav mer, vill jag påstå.
Har raderats ur historien helt och hållet
På samma sätt flimrar de unga versionerna av Paulie Walnuts, Big Pussy och Silvio Dante mest förbi som smålustig kuriosa. De har utseendena och manéren, men inget mer.
Många andra, som det också skulle varit fascinerande att få veta mer om, har raderats ur historien helt och hållet. Som Richie Aprile, Hesh (nämns i förbigående, bara), Ralph Cifaretto, Bobby Baccala, Tony Blundetto, bröderna Parisi och Feech La Manna – vars pokerparti jag såg fram emot att få se rånat, ju.
Som Paulie skulle sagt:
Oof marone, vilken besvikelse.
”The many saints of Newark” har Sverigepremiär den 15 oktober.
ORSAKER TILL EXTAS
Stevie Van Zandt – Unrequited Infatuations (Roman)
Allas consigliere berättar sin story, och den är fantastiskt fascinerande.
My Morning Jacket – Love Love Love (Singel)
Så här pigga var det länge sedan de lät.
Jessica Chastain (Skådespelare)
Det är nästan Liv Ullman-klass på framträdandet i ”Scenes From a Marriage”.