Världen bästa serie – med extra hen och Metallica

USA:s första könsneutrala rollfigur. Diskussioner om Wilco, gästspel av Metallica och ett smart soundtrack. Extra allt.

De små detaljerna lyfter ”Billions” ännu högre.

Malin Åkermans rollfigur är enda svagheten i säsong två av ”Billions”.

I en för ”Billions”, och bara ”Billions”, typisk scen ska psykologen Wendy (Maggie Siff) utvärdera en potentiell astronaut (Melissa Navia) som apropå ingenting gör en ljuvlig analys av popbandet Wilco.

Den går ut på att tillsammans kunde Jeff Tweedy och numer avlidne Jay Bennet skapa magi, kommunicera på en så hög nivå att de skapade perfekt harmoni, som i indieklassikern ”Jesus, etc” från 2002. Men inte var för sig.

En av många små poppiga godsaker i det storartade dramat med åklagaren Chuck Rhoades (Paul Giamatti) och finansmannen Bobby Axelrod (Damian Lewis) i centrum.

En annan munsbit är när gamla Southside Johnny and the Asbury Jukes uppträder, liksom bara i bakgrunden – så lyxigt! – med ”I don’t want to go home” på Axelrods dyra fest. Samt ett generellt makalöst indie-, hårdrock-, hiphop- och gubbrocksoundtrack, komplett med med The BlastersSo long baby goodbye” och (givetvis i detta mammon- och maktdyrkande drama) Bob Dylans superkristna ”Gotta serve somebody”.

”Billions” (HBO Nordic) var med på min lista över förra årets bästa tv-serier men säsong två är möjligen ännu bättre. Från att vara en modern Shakespeare-komedi i dyraste New York om kärlek, klass, makt och pengar glider man nu även, med snitsigt genreöverskridande lekfullhet, in i full kuppfilm-bonanza i ett par avsnitt.

Det är makalöst.

Lars Ulrich från Metallica med Damian Lewis som spelar Bobby ”Axe” Axelrod.

Men detaljerna lyfter serien ytterligare ett snäpp. Det bjudiga lilla extra som kanske inte ens märks – jag har troligen missat massa liknande detaljer – som även lyft tv-serier som ”House” och ”Girls” med klyftiga musikval eller nördiga Tarantino-liknande diskussioner som egentligen är ovidkommande.

Det enda dåliga är att svenska Malin Åkerman får mest spela bittert stereotyp hustrugnällspik

Plötsligt dyker Metallica upp medan serien tar sig tid med att låta Axelrod diskutera vilken låt som är bäst på bandets thrash metal-klassiker ”Ride the lightning” (som jag och Mika brukade lyssna på efter skolan i mellanstadiet, jag anser att det är ”For whom the bells tolls”).

I ett annat avsnitt spelar finansmannen och tv-stjärnan Mark Cuban en variant av sig själv i en festlig middagsscen.

Och så ständigt detta pepprande med perfekt vald musik, främst ett bidrag från en av seriens skapare, Brian Koppelman med förflutet i musikbranschen.

TV:s första hen-karaktär? Skådespelaren Asia Kate Dillon ser sig själv, liksom rollfiguren, som ickebinär.

Det enda dåliga är att svenska Malin Åkerman mest får spela bittert stereotyp hustrugnällspik i andra säsongen. Men det uppvägs av den makalösa nya karaktären Taylor (Asia Kate Dillon), ett analysgeni med lätta autistiska drag som inte tar några fångar.

Taylor anses vara den första ickebinära (könsneutrala) rollfiguren i amerikansk tv. Eftersom engelska språket saknar det smarta svenska pronomenet hen är det ”they” eller ”them” (de, dem) hen kräver att kallas i serien.

”Billions” är sagolik på alla nivåer, världens bästa tv-serie just nu.


VECKANS...

”Let’s dance”-stjärnan Stina Wollter debuterar snart med ett helt album tillverkat ihop med basisten Micke Olsson.

...BABE. David Urwitz, ny singel ute: ””Drömde””, Han är en av Sveriges finaste hemligheter. Igen.

…GUBBROCK.Leave my shame”, Stina Wollter. Det här är riktig musik, det här är inte ”Let’s dance”, det här är old soul i en självstärkande, besvärjande tradition från Billie Holiday via Nina Simone. Stina Wollter är bra på allt.

Kathy Griffin efter nättrollens hatattacker på hennes satir.

…PATETIK. Den i Sverige okända men i USA stora komikern Kathy Griffin skojade grovt (ett halshuggningsskämt) om världens farligaste man, Donald Trump, den reaktionäre kapitalisten och högerpopulisten vars senaste genidrag är att låta USA hoppa av klimatavtalet i Paris. Han och hans hatiska nätvänner klagade högljutt på Griffin, och att spela kränkt fungerar jättebra mot anständiga människor så den töntiga tv-kanalen CNN bad om ursäkt för Griffin och sparkade henne. De som gnällde var förstås samma människor som i svensk kontext försvarar den satir mot islam som en konstnär som Lars Wilks ägnar sig åt. Då är det yttrandefrihet och humor, inte nu. Äntligen käftar Kathy Griffin emot de fejkat lättkränkta och majestätiskt hycklande gubbar som arbetar hårt för att förtrycka varje ickevit manlig minoritet samtidigt som de gråter som bebisar över hur förföljda de är. Löjliga, löjliga människor. Löjliga. Löjliga. Löjliga.

Löjliga män.

…TRISTESSBAND. Jag skulle även kunna tala lite om hur onödiga och tråkiga Wilco fortsätter att vara – de släppte just en meningslös cover, och plågsamt falsksjungen om vi ska vara uppriktiga, på Nick Lowes (och Elvis Costellos) “(What’s so funny ‘bout) Peace, love, and understanding” – men det är roligare att prata om ”Billions”.

…JUST DET. Det kommer en säsong tre av ”Billions” nästa år. Hip, hip. hurra!

Wilco 2011.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.