Alkberg sjunger om att vara kvinna

helskärm

Mattias Alkberg skildrar hur det är att vara kvinna i ett patriarkat på albumet "Häxor", med teman som ockultism och besvärjelser.

Drivkraften kommer bland annat från ilskan efter metoo-rörelsen.

Mattias Alkberg tackar gud för pandemin. Sedan coronaviruset började spridas har han redan släppt ett album och en diktsamling – och produktiviteten har inte stannat av. Plattan "Bodensia" gjorde han så musikaliskt avancerad som det bara gick för att omöjliggöra livespelningar – men slapp spela av virusrelaterade orsaker.

Nu kommer den nya skivan "Häxor". Under det senaste året har han även skrivit klart en och en halv diktsamling, samt påbörjat nästa musiksatsning.

– Det känns som att världen äntligen är till för sådana som jag, som inte gärna går utanför dörren och som inte umgås så mycket med människor, säger Mattias Alkberg.

Tanken var egentligen att "Häxor" skulle jammas fram med bandet – men efter många om och men blev Mattias Alkberg själv sittande med låtarna, och fick skriva i en rasande takt eftersom inspelningsstudion hade bokats i ett tidsoptimistiskt ögonblick.

"Kommer undan appropriering"

Det resulterade i att spåren blev lika varandra, konstaterar han. Mattias Alkberg fastnade för teman som hämnd och häxkraft, beskrivna ur ett kvinnligt perspektiv.

– Jag blev så upprörd över olika saker: Att metoo inte ledde till fler våldtäktsdomar utan fler förtalsdomar. Att samhället inte hänger med när det gäller grejer som borde förändras. Det är för att det är ett patriarkalt samhälle tänker jag, säger han.

Han hörde av sig till en kompis som är "lite inne i häxvärlden" i Stockholm för att se om låttexterna var okej.

– Jag vill inte appropriera vare sig kvinnor eller häxkraft men hon sade att det kändes bra, säger Mattias Alkberg, och utvecklar:

– Jag tänker att jag har kommit undan det här med att appropriera för att jag inte beskriver samhället, utan människor. Jag hittar på karaktärer. Alla har ett inre liv på något sätt, män som kvinnor. Tar man bort sakfrågorna tror jag att människors känsloliv är ganska lika.

"Min värsta musikgenre"

En annan inspirationskälla är rysaren "The witch" från 2015, som handlar om häxkonster i 1630-talets New England.

– Det är en skräckfilm men också en feministisk film. Om samhället inte står upp för en så kanske man måste söka sig utanför samhället. Om lagen inte är på ens sida måste man kanske gå utanför lagen ibland, säger Mattias Alkberg, men påpekar att han inte har några planer på att storma vare sig kongressen eller riksdagen.

Trots att låtarna aldrig jammades fram med bandet, är alla spår tänkta att kunna vara den sista på en livespelning med ett långt outro. Under tiden som plattan blev till försökte Mattias Alkberg få till en mer funkig stil, men konstaterar att det i slutändan blev jazzrockigt. "Häxor" är också Mattias Alkbergs farväl till den berättande gubbrockiga musiken.

– Jag har gjort många skivor som är som den här genren, hyfsat prosaisk rockmusik. Jag lyssnar aldrig på sådant själv, det är min värsta musikgenre. Countrymän och äldre män som går in i sig själva och tycker att deras liv är så viktiga att de måste pracka på det på andra, säger han.

Han nämner artister som Ulf Lundell, Bruce Springsteen och Tomas Andersson Wij.

– Jag tycker inte illa om dem som människor, men det är min skräck att bli så. Det känns nästan genetiskt betingat att bli så när man är en vit straight man som blir äldre, då tycker man att man har den rätten.