Att stjäla eller inte stjäla bästa tv-serien?
Den som laddar hem film- och tv-serier är en brottsling som stjäl från konstnärer. Punkt slut.
Men nu är det såhär va… att nya avsnitt av världens mest underhållande tv-serie… ”Person of interest”… ehum… inte finns i min tv.
Det är förbluffande – förbluffande, säger jag! – hur lättvindigt kompisar till mig stjäl musik-, film och tv på nätet.
De flesta, även jag, särskilt innan betalstreaming utvecklades, har ”fildelat” någon gång men här pratar jag om systematiska stölder. Dessa unga herrar har inga som helst planer på att gå på bio eller köpa streamingabonnemang.
”Äh bolagen har så mycket pengar i alla fall”, är det vettigaste argumentet och det är som synes idiotiskt. Men vanligen klämmer de bara ur sig ett enfaldiga ”Jo jag vet men...” och sedan är det inte mer med det.
– Det är Sveriges mest snodda produkt, sa Alexandra Rapaport surt och sarkastiskt om ”Gåsmannan” som produceras av CMore och Kanal 5.
Jag förstår skådisstjärnan helt. Risken finns förstås att det inte blir någon mer säsong av utmärkta ”Gåsmamman” om den stjäls. Kommersiella tv-kanaler ägnar sig inte åt välgörenhet.
Nu till mitt moraliska dilemma.
Jag älskar ”Person of interest”. Alltså älskar. Älskar.
Serien börjar som en New York-cool och fiffig actionserie om övervakning och korruption. Datageniet Harold Finch (Michael Emerson) och John Reese, före detta CIA-agent, räddar livet på folk som ”Maskinen” förstått är i fara.
”Person of interest” medicinerade mig genom förkylningar och influensor och nu är jag beroende. Men mer medicin finns ingenstans för mig.
Redan där är det rasande underhållande. Därpå utvecklar den sig – som det verkar – till något större, en allegorisk berättelse om modern gudom via AI (artificiell intelligens). Allt är väldigt data och fräsigt mitt i pangpanget.
”Person of interest” är skapad av Jonathan Nolan, som även gjort tv-serien ”Westworld” och tillsammans med snilleregissörsbrorsan Christopher Nolan skrivit storverken ”Memento”, ”The Prestige”, de senaste Batman-”The dark knight”-filmerna och ”Interstellar” för vita duken.
Ja ni fattar. Högkaliber.
Dessutom är den ständigt kostymklädde huvudrollsinnehavaren Joe Caviezel så fruktansvärt snygg – asså jag dööööör asså – och lika viskande hård som Clint Eastwood. Woha.
Ja okej. Serien är lite fånig också. Men för mig är den världens mest underhållande tv-serie. Exakt värd sina 8,5/10 på Imdb.
Säsong 1–3 finns på Netflix. Det är allt jag sett. Säsong 5 sänds nu på Kanal 9 och på samma bolags playtjänst DPlay. Problemet är att DPlay saknar ett ”Person of interest”-arkiv. Bara de två senaste avsnittet finns.
Röven.
Jag klarar inte av detta. Jag kan inte sluta nu. Kan. Inte. Vänta. Och vänta på vad? Till när? När tänker Netflix köpa in resten? Netflix har inte ens svarat på min fråga.
”Person of interest” säsong 1–3 medicinerade mig genom jul- och nyårshelgens förkylningar och influensor och nu är jag beroende. Men mer medicin finns ingenstans för mig.
Förutom…
Jag vet inte om jag kommer klara det här (*).
VECKANS...
BABE. Robbie Robertson. The Bands legendariske ordningsman svänger som en sant cool rock’n’roller när han i sin självbiografi ”Testimony” avslöjar vad som egentligen hände på turné med Bob Dylan, i det rosa huset i Woodstock och i Malibu fram till det storslagna avskedet ”The last Waltz” 1976. Mer om denna fina bios mörka sidor nästa måndag.
TV-SERIER (*). Jo, det kommer jag visst klara. Att stjäla är alltid ett brott. Det finns alltid en annan serie att missbruka: Israeliska thrillern ”Fauda” (Netflix) har börjat häpnadsväckande stark. Nya säsongen av ”Sherlock” (Netflix) har mycket lite att göra med gamle Sherlock Holmes numera – doktor Watsons fru är plötsligt f.d. superagent! – men särskilt avsnitt två var suveränt. Och apropå Watson så spelar Martin Freeman i ”Startup” (Viaplay). Och jösses i morgon, måndag, börjar ”Homeland” (SVT). Det finns alltid substitut.
LJUDTAPET-ALBUM. ”I see you”, The XX. Jag är också glad att den älskvärda Londontrion är tillbaka. De låter mer än någonsin som väldigt fina tapeter som man stirrar in i, blir ledsen av, vill gifta sig med och ibland inte ser på grund av anonymitet.
MALMÖROCK. ”Högst medelmåttig”, Hjelle. Frontmannen i det realismcoola kultboogierockbandet Bäddat för trubbel kör solo när medlemmarna, enligt Sonic, är föräldralediga. En högst ojämn men allt annat än medelmåttig samling korta små sånger om tillvarons ångest och glädje. Snille.
TV-FEST. Laleh. Bra dokumentär och finsvängig konsert på SVT i helgen (finns på SVT play). Hon är det bästa vi har i det här poplandet. Strax innan visades ett program om Bo Kaspers orkester. Det är lätt att glömma att de är Sveriges bästa band nu sedan Eldkvarn tagit ner skylten.
POP. ”Fårskinnstearaway”, Avantgardet. Förut jobbade detta enmansband med legendariske göteborgsmusikproducenten Björn Olsson, nu med den nästan lika legendariske stockholmsmusikproducenten Joakim Åhlund. Om ”Matrixen” hade funnits kvar på den här sidan hade den här nya singeln hamnat ganska högt som finkultur och någonstans i mitten på kvalitetsskalan. Bra.