Liv vill vara lika perfekt som Liv Strömquist

Videomöten, selfiekameror och sociala medier – vi ser våra ansikten oftare än någonsin, och det är svårt att fly sitt eget eller andras yttre.

I ”Inne i spegelsalen” undersöker Liv Strömquist en utseendefixering och ett fasadbyggande som kan få oss att glömma bort att leva.

Elisabeth av Österrike, som levde under 1800-talet, ansågs vara en riktig skönhet. I serieboken ”Inne i spegelsalen” skildrar Liv Strömquist hur drottningen lade nästan all sin vakna tid på det yttre: hon tränade maniskt, var besatt av att hålla sig ung och hade anställda som kammade hennes hår. Långt upp i åren räknades hon som en skönhet.

– På den tiden blev alla gamla tanter när de var 30, det var jättekonstigt att hålla sig i trim så länge. Som hon var då, så är alla kvinnor i dag. Hela hennes liv gick ut på att hålla sig vacker, även om hon blev olycklig av det och inte kunde njuta av sitt liv överhuvudtaget, säger Liv Strömquist.

Chockades av spegeln

Elisabeth av Österrike är bara en av många kvinnor som dyker upp i boken, vars liv på ett eller annat sätt styrts av det egna utseendet. Från bibliska figurer och gamla drottningar, till de serietecknaren från Malmö kallar för ”hela planetens kungafamilj” 2021 – Kardashians.

Idén till boken började med pandemin. I samband med restriktionerna tyckte sig Liv Strömquist se en intensifiering av en redan pågående samhällsförändring: Ett större fokus på bilder, filmer och videosamtal på sociala medier.

I möten (och för vissa även digitala dejter) har man under ett och ett halvt års tid tvingats stirra på sitt eget ansikte genom en ruta på datorskärmen.

– Man ser bara någon form av ”att göra”-lista, att allting är saker man ska kontrollera, optimera. Det är ett konstigt sätt att leva, säger Liv Strömquist.

Som ung fokuserade Liv Strömquist sällan på hur hon såg ut – det var knappt möjligt i det i princip spegellösa barndomshemmet på Österlen. Första gången hon såg sin spegelbild fick hon en chock.

– Jag ansågs inte vara särskilt söt, inte som jag minns det. Jag tror att det gjorde att jag inte investerade särskilt mycket i det som barn. Jag fick helt enkelt tänka att jag skulle vara bra på någonting annat, säger Liv Strömquist.

Skiljer på det offentliga jaget

Nu är hon 43 år och har börjat tänka allt mer på åldrandet. I ”Inne i spegelsalen” intervjuas flera 50-plussare om deras syn på skönhet. Någon har blivit lämnad för en mycket yngre kvinna, någon tycker att förlusten av (ungdomlig) skönhet har påverkat deras intellektuella självkänsla – medan vissa inte fäster sig särskilt mycket vid kroppens förändringar.

– Jag tycker att det är sunt att man får säga att det är skitjobbigt också, så att det inte alltid måste vara så himla hurtigt, att ”oj, nu har jag lärt mig något”. Det kanske bara är en jättetuff förlust, säger Liv Strömquist.

I boken går hon även in på sociologen Chris Rojeks studie om kändisskap. Enligt honom karaktäriseras kändisskap av klyvningen mellan ett offentligt och ett privat jag – den perfekta fasaden och den verkliga människan bakom. Ofta kan den riktiga personen bli avundsjuk på det offentliga jaget, något Liv Strömquist kallar för att bli ”tyranniserad av sin tavla”.

Säger dumma saker

Själv tycker Liv Strömquist att hon har förskonats till stor del från utseendefixering eftersom hon främst ritar serier, pratar i radio och poddar. Däremot upplever hon att det finns en förväntning på att hon alltid ska tänka perfekta radikala tankar, vara rolig och smart.

– Jag har känt att folk som träffar mig i verkligheten tror att jag ska vara helt perfekt. Att jag aldrig har några internaliserade sexistiska idéer. Eller att folk tror att jag alltid är rolig och jättesmart. Men 90 procent av gångerna jag pratar så säger jag dumma eller ointressanta saker.

Hon berättar att hon absolut kan känna sig avundsjuk på sitt offentliga jag.

– Jag skulle också vilja vara så perfekt, smart och ”on point”, men det är jag absolut inte, säger hon och skrattar.