Herrar skodde sig på dinosauriedamens fynd

Sylvia Balac: Vi har paleontologerna att tacka för ”Jurassic”-filmerna

Män som snor kvinnors arbete och låtsas att det är deras eget är en historia (nästan) lika gammal som dinosaurierna.

Brittiska fossilsamlaren Mary Annings fall är inget undantag.

För några år sedan besökte jag en välkänd dinosaurieshow tillsammans med en kvinnlig släkting i sexårsåldern. Hennes entusiasm var överväldigande. När vi lämnade den sfäriska showlokalen fullkomligt bubblade hon av observationer och analyser. ”Dinosaurierna är inte döda på riktigt, de lever vidare genom fåglarna!”.

Jag kände en stor tacksamhet mot vetenskapen som gjort flickan så lycklig. En glädje över alla dem som ihärdigt samlat in och dammat av fossiler så att vi andra kan gå på dinosaurieshow.
 

Som Mary Anning.

En arbetarklassjänta från brittiska grevskapet Dorset som livnärde sig på att samla in och sälja fossiler i början av 1800-talet.

Ett ofta farligt arbete. Hennes följeslagare och kompanjon, terriern Tray, föll offer för ett jordskred som Anning själv knappt undkom.

Också ett otacksamt arbete. Bland Annings fynd finns det första dokumenterade Ichthyosaurus-skelettet och den första kompletta Plesiosaurusen.

Upptäckter som hade lett till offentligt jubel om det inte vore för Annings kön. Bortsett från detaljer som att inte få rösta eller gå på universitet var hon heller inte välkommen i Londons geologiska sällskap. Dock publicerade herrar ur nämnda sällskap gladeligen Annings fynd under sina egna namn.
 

Mary Anning dog av bröstcancer 1847, 47 år gammal. Omgärdad av byskvaller om att hon drack för mycket och var bitter på den vetenskapliga världen.

”Världen har utnyttjat mig så ovänligt, att jag är rädd att det har gjort mig misstänksam mot alla”, skrev hon i ett brev.

Numera är det annat ljud i skällan. Brittiska Royal Society utnämnde 2010 Anning till en av de 10 mest inflytelserika kvinnorna i brittisk vetenskapshistoria. Så dags.
 

Vi har även paleontologerna att tacka för ”Jurassic”-filmerna. Missa inte Jan-Olov Anderssons recension av ”Jurassic World” här.