Håkan Steen: Kommer deras föräldrar släppa iväg dem igen?

Få saker kan förhöja livskänslan lika mycket som en riktigt bra konsert.
Så måste vi fortsätta låta det få vara.

Ett misstänkt terrordåd med minst 22 döda och 59 skadade på en Ariana Grande-konsert i Manchester är en på alla tänkbara sätt fruktansvärd händelse. Det är också en attack på något som är en väldigt stor del av miljoner musikälskande människors liv.

Jag har gått på konserter i över 30 år, jag har recenserat konserter sedan början av 90-talet. Det har blivit tusentals spelningar på allt från små, trånga klubbar till gigantiska fotbollsarenor.

Jag har aldrig varit rädd. I stället har upplevelsen väldigt ofta gjort mig både lyckligare och starkare. Att gå på konsert är en betydande del av mitt liv. Få saker kan få mig att känna mig mer levande än att uppleva riktigt bra musik tillsammans med andra. Stämningen som uppstår när Håkan Hellström eller U2 lyckas få kommunikationen att fungera optimalt, när personen på den allra sämsta platsen allra högst upp längst bort från scenen blir en vital del av den kollektiva upplevelsen ihop med tusentals andra är beroendeframkallande.

Och aldrig blir det mer intensivt än när man upplever det för allra första gången. Jag såg Justin Bieber på Globen i Stockholm för fyra år sedan och blev svårt avundsjuk på den falsettskrikande entusiasmen bland de knappt tonåriga fansen runt om mig, för den påminde mig om hur jag själv kände när jag som 14-åring på 80-talet åkte på mina första stora konserter med Accept och Iron Maiden.

Väldigt många som såg Ariana Grande på Manchester Arena i går såg troligen sin första konsert någonsin men kommer aldrig att kunna förknippa den med glädje.

Kommer de ens att någonsin vilja, eller våga, gå på konsert igen? Kommer deras föräldrar att släppa i väg dem?

Givetvis är det oundvikligt att tänka på attentatet mot Eagles Of Death Metals konsert på Bataclan i Paris i november 2105.

Nu har det hänt två gånger att någon försökt förstöra den euforiska kick och jublande frihetskänsla som en riktigt bra konsert kan vara, för att ersätta den med rädsla.

Jag vet passionerat musikintresserade människor i min egen ålder som inte ville gå på spelningar under lång tid efter Bataclan. Småbarnsföräldrar som plötsligt tyckte att för mycket stod på spel för att en dryg timmes levande rock’n’roll skulle vara värt det.

Det är redan gedigen säkerhetskontroll vid entrén till större konserter och liknande offentliga arrangemang. Sannolikt kommer röster nu att höjas om att den måste stärkas ytterligare.

Möjligen är det ofrånkomligt. Men vad händer med stämningen runt en konsert med Bruce Springsteen eller Beyoncé om den ska omringas av bevakning, beväpnade vakter och entréer som är som säkerhetskontrollen på flygplatser? När man ska bli påmind om ondska och död varje gång man vill förlora sig i livemusikens magiska kraft? När man tittar sig över axeln i stället för att helt fokusera på det som händer på scenen.
Och sannolikt går det ändå aldrig att helt förhindra vansinnesdåd som de i Manchester eller Paris.

Så slutsatsen blir densamma som alltid vid den här sortens händelser.
Fortsätt som vanligt. Gå på spelningar, gör precis det du vill göra. Var inte rädd.

Livemusik är något av det bästa som finns. Ingen förvirrad galning får någonsin ta det ifrån oss.