New York är New York - även under de hemska oxveckorna

Bjurman: New York är bäst även i januari

NEW YORK. Jo, det är januari även här.

Men som vi slår fast en helt ordinär och ändå exalterande kväll ute på byn: Det är i alla fall i New York det är januari.

Och här blir vardagen aldrig vardag – ens i januari.

Oxveckorna har jag hört att de kallas, de januariveckor som följer efter nyår och trettonhelgen och det är verkligen ett passande namn, för fy satan.

Kylan, mörkret, det tomma bankkontot, de brutna lårbenshalsarna och den hopplösa känslan av att en svart evighet  återstår innan ljus och liv återvänder gör denna passage genom vintern till hela almanackans svåraste utmaning.

Den utmaningen kommer man inte runt i New York heller. Även här är det tyngre och dystrare och jävligare än vanligt.

Men jag sitter i alla fall inte huttrande i Borlänge och hör själva dödens vind vina längs en öde Hagavägen, höll jag på att säga.

Alltså: Det kunde varit mycket, mycket värre. Även de sämsta dagarna här är bättre än de bästa på de flesta andra platser. Eller som Lou Reed uttryckte det en gång: ”My week beats your year”. Det kunde varit hans hemstad som talade.

Den sanningen accentueras ånyo när jag och jämtländska kompisen Ulrika en helt vanlig onsdagkväll ses på en sportbar i Gramercy Park för att kolla på hockey (vad ska en hockeyskribent annars göra sina lediga kvällar…?) Rutorna piskas av ett kallt regn, baren är helt ordinär och inget särskilt händer. Men ändå. Det är en exalterande upplevelse bara att vara ute och omslutas av den energi som även mitt under just oxveckorna skälver i New York-kvällen, se flödet av fascinerande människor och höra hur extra mycket lyster exempelvis en gammal R.E.M.-dänga får med ett regnigt Manhattan som inramning.

Så är det alltid. Efter arton år har jag fortfarande aldrig haft känslan av att det blir grå vardag på samma sätt som i…tja, välj själv vilken annan stad som helst. Det är, alltjämt, en kick bara att kliva ut genom dörren. Varje dag.

Den aktuella onsdagskvällen går jag efter hockeymatchen ut i det hällande, kalla regnet och tar mig vidare till Old Street Bar, en synnerligen klassisk inrättning som huserat på artonde gatan i 131 år, för att träffa en välkänd skånsk Alla-mot-alla-vinnare och hans Åsa och på vägen dit, genom väldiga vattenpölar på Park Avenue slår det mig igen.

Vad eländigt det är i New York just nu – och vad underbart.

ORSAKER TILL EXTAS

Triangle of sadness (Film)

– En utmaning för oss som har fobi mot att se andra spy, men visst: En storartad film är det ju.

•The Last of us (HBO-serie)

– Grundpremissen känns lite välbekant, jag blir lite illa berörd, men visst: En storartad serie är det ju.

•Family of The Year, Classixx & Joe Keefe – Bird of prey (Singel)

– Inte riktigt den banger jag hade hoppats på under flera års vänta på nytt från FOTY, men visst: En hygglig singel är det ju.