Frida Östberg förlorade och förlorade i ”Mästarnas mästare”

Kristoffer Bergström: Det är exakt vad elitidrott går ut på

Frida Östberg i ”Mästarnas mästare”.

Frida Östberg gjorde något av det mest centrala i en idrottares liv.

Hon förlorade och förlorade och förlorade.

Sedan förlorade hon igen.

Såhär runt avsnitt åtta är ”Mästarnas mästare” som bäst. Utslagna är de halvstarka, avklarade är minnesfilmerna, borta är bromsklossarna när nya grupper ska hälsa på varandra och vara hövliga. Nu är alla deltagare bekanta för varandra och oss så nu kan det tävlas. Den som floppar åker ut.

Frida Östberg låg sist efter första och andra avsnittet. Hon var jumbo när Johan Olsson skadades i avsnitt tre och näst sist efter hopslagningen. Efter ännu en sistaplats rök hon till sist och det vore lätt att kritisera att det i ett tävlingsprogram går att förlora sig hela vägen fram hit.

Men resultatraden är också talande för livet som elitidrottare.

Mitt i programmet säger Therese Alshammar, tidernas mest medaljprydda svenska simmare, det som en självklarhet.

– Om jag kollar tillbaks har jag misslyckats många, många fler gånger än jag har lyckats. Det stärks man av i livet.

Det är vad elitidrott går ut på

Slutsatsen är omvälvande i ett tv-program där förlusterna aldrig riktigt bereds plats. Om de syns alls i återblickarna är det som anomalier mellan pokalerna, som en slags språngbrädor som motiverade hjältarna att nå högre. Men i själva verket missar Marta fler skott än hon sätter. Armand Duplantis river massor av hopp, Sarah Sjöström sumpar massa guld, Nicklas Bäckströms passningar leder oftast inte till mål.

Frida Östberg i nattduell med Johanna Lersson

Det vanliga är att se misslyckanden som oönskade och avskräckande, men Alshammar kopplar samman dem på ett tankesvindlande vis. Att misslyckas är vad idrottare gör, det är deras värv. Flopparna är nära länkade till succéerna och helt oundvikliga. Det svåra är inte att dansa runt förluster utan att gå rakt igenom dem, acceptera och fortsätta röra sig framåt.

Frida Östberg snappade ett par ljusstavar och klamrade sig fast. Det var inte elegant på samma vis som André Myhrers rad av förstaplatser, men det var en bättre skildring av vad elitidrott går ut på.

Jag kommer sakna henne.