Lena Endre om ett krig många inte upptäckt
Publicerad 2020-08-05
Lena Endre träffade inte sin biologiska pappa förrän hon var 30 år. Men de fann aldrig varandra.
Men det är inte det hennes Sommar handlar om. Utan krig.
Snarare sammanfattas den röda tråden bäst av hennes första mening.
– Hur kan man veta vem man är?
Vad hade hänt om hon inte blivit skådespelerska? Hade hon jobbat i en skivaffär, på posten eller blivit marinbiolog.
Vad hade hänt med hennes släktingar som emigrerade till USA om de istället stannat i Sverige?
Lena Endre bekymrar sig uppenbarligen för samhällsutvecklingen och om jag lyckas tolka henne rätt är hon orolig för att vi människor lyssnar för mycket på ledare som vill splittra oss och så hat. Så att vi kanske blir några helt andra än de vi borde kunna bli.
– Vi kanske bara är ett sammelsurium av våra intryck?, undrar hon frågande.
Det är egentligen bara på en punkt hon är glasklar. Att det pågår ett krig som många av oss inte har upptäckt och att det är ett krig som förs med ord.
– Kampen om språket är en kamp om vilken verklighet vi vill leva i.
Hon nämner ingen vid namn men det är ingen tvekan om att det är Donald Trump och hans gelikar som hon avser när hon undrar om vi vill vara dem som väljer ledare som förråar det offentliga samtalet och hånar medmänsklighet och godhet.
Men vid sidan av livets stora frågor tar hon också upp det lilla och det mer nära. Men som en del av den stora helheten.
Hade Lena Endre varit en annan människa om hon istället vuxit upp med sin biologiska pappa som lämnade hemmet när hon var ett år? Hon verkar själv tveksam till om det är lönt att gräva i rötterna eller om man bara ska låta det vara. Acceptera att man blivit den man är även om man ständigt förändras.
Men hennes Sommar handlar inte bara om existentiella och politiska frågor. Teatern får givetvis sin plats och hon avslöjar att hon egentligen hade velat bli sångerska. Men skådespelerska duger rätt bra det också.