Klüft och Laurén kommer inte fira midsommar

Kristoffer Bergström om avsnitt 3 av ”Mästarnas mästare”

Kristoffer Bergström

En av mina favoritdeltagare i år är stöddig, frispråkig och snudd på skrämmande.

En är inbjudande, klok och lugnt resonerande.

Vad de heter?

Hon heter Mikaela Laurén.

Jag träffade Mikaela Laurén en gång.

Vi satt i en morgonsoffa på SVT och diskuterade Jerringpriset. Det var en loj debatt, båda förstod den andres åsikter, ingen var stridslysten i den arla stunden, så vi hasplade ut oss våra repliker och lämnade studion.

Men först en bild, sa boxaren. Låt gå, sa jag och log svagt. Mikaela kopplade på benknäckarminen och höjde den knutna näven mot mitt käkben, som en illustration av hur hon fajtats mot sin åsiktsmotståndare.

Det var inte det minsta hotfullt, tolka mig inte fel, men ytterst förvånande att se henne gå i roll. Var tog den andra kvinnan vägen, den lugnt resonerande, hon jag nyss pratat om röstkupper och ridsportare med?

Att se Mästarnas mästare är att återuppleva dubbelansiktet Laurén. Hon är eftertänksam i ena stunden, medialt utlevande i andra. Hundra gånger har hon berättat om de anabola steroider hon fick fängelse för att förvara, men också den hundraförsta är hon fullt närvarande och gråtmild.

Och tro det.

Som kvinnlig boxare måste du extraknäcka som arrangör, marknadsförare, promotor och pressansvarig. Annars går inte satsningen runt. Ska någon skriva om dig funkar det inte att framstå som en vanlis, en sån som Badou Jack eller Alexander Gustafsson. Du måste spruta myggsprej och pussas vid invägningen. Du måste gråta, svära och leva rövare.

Laurén kunde det. Hon kan det än. I ett familjeprogram på SVT känns det inte genuint i alla lägen, men det är oavbrutet intressant. Innehållsrikt. Talande för vilket enmansföretag hon varit.

helskärm

Förra veckan skrev jag om Carolina Klüfts introverta segerritualer. De kvävda ”hhhnnn” och ”huö” hon utstöter efter grenarna. Mikaela Laurén gör tvärtom. Hennes gester och utrop är perfekt anpassade för tv-produktionen, när hon jagar Kjell Isaksson ropar hon ”nu du Kjelle, nu kommer jag!”.

Och här kommer mer en gissning än något jag har belägg för:

De går inte riktigt ihop, Carro och Mikaela va? De kommer väl inte fira midsommar ihop?

Ser vi inte små tecken på bitter rivalitet?

Jag hoppas det. En säsong med rekordfå deltagare (det har varit elva, tolv eller arton förut – nu är det tio), med två uppenbart chanslösa deltagare (Salo och Isaksson), är det lite osämja den här säsongen behöver.