Kära föräldrar, populärmusik ska inte vara anpassad för barn

Malin Wollin om ilskan mot ”knarklåten” i SVT:s ”Sommarlov”

Jag älskar public service, jag älskar SVT och jag älskar Barnkanalen, förlåt, SVT Barn.

Och där det finns starka känslor av kärlek ryms också andra intensiva känslor.

Man bryr sig, nästan mot sin vilja. Av gammal vana, av trygghet, av inbillad hävd.

Och jag är knappast ensam, ty få institutioner i den svenska samhällsbilden är satt under så brutal lupp som just barnprogrammen i public service.

”Vi måste tänka på BARNEN!” susar säven.

Och jag brukar tänka: det är ju precis det de har gjort.

 


Men någon gång om året ryker topplocket i barnfamiljssofforna.

Det hör till, och kanske är det rent av nyttigt.

För ett par år sedan högg någon med en kniv i en docka.

Och så var det den där sången om snippan och snoppen.

Och lite annat smått och gott.

Och så blev det fredagen den andra augusti och in på den gröna ängen i Sommarlov kom KNARKTJEJEN.

Sextonåriga hiphopartisten Suzi P rappade så rakt in i en kamera som det någonsin går. Om kärlek. Om självständighet. Om en kille, som i den tillrättalagda versionen ”lever dubbelliv” istället för att ”sniffa kokain.”

Men det hjälpte inte. Föräldrar på filtar på fält förfasades.

Det blev storm på öppet SVT-hav.

Hur kunde SVT släppa igenom en artist som sjunger om knark? (minus knarket då)

 


Kära föräldrar, populärmusiken är inte anpassad för barn.

Den är kärlek, sex, dramatik och död och sorg.

När jag var liten lyssnade jag på Queens Bohemian Rhapsody i bilen.

Nådde näsan ens upp till rutan där jag förtvivlat sjöng med i ”mama I just killed a man, put a gun against his head, pulled the trigger now he’s dead.”

Jag minns att jag tänkte att det var för himla sorgligt, att ställa till det så för sig själv. Livet är slut för den stackare som mördar sin näste.

Mamma sa att så länge man inte dödat någon så löser sig allt. Det råkade bli mitt livsmotto. Allt kan redas ut, men man kan aldrig odöda sin rival.

Lite senare gav mamma mig kärleken till Cat Stevens (nu Yusuf Islam).

Jag låg på golvet i gillestugan och lyssnade på Lady D’Arbanville och tänkte på hur kalla läppar måste kännas när de sitter på en död.

Men jag växte inte upp och blev ett vackert kvinnoolik. Texten satte sig inte på det sättet.

När jag tänker på all musik jag konsumerat, under barnåren, de tidiga tonåren.

Tretton år gammal sitter jag så nära teven att jag kan göra en perfekt skiss av Axl Rose pungkontur medan han sjunger att jag är en ”sexy girl” som han vill ”watch bleed.”

Jag tror inte att jag har gjort en enda grej känd från en låttext. (Undantaget varande precis allt i Magnus Ugglas ”1:a gången”)

 


Utan kultur är vi bara löss på planeten.

Utan sextonåriga tjejer som rappar så att filtarna fladdrar är vi bara fånar på en äng.

Jag ska skriva en sång.

”The kids are alright” ska den heta.

 



När jag trodde att jag inte kunde bli lyckligare 1: Astrid Lindgrens värld har alltid varit fem plus. Och så visar det sig att de nuförtiden erbjuder sojakorv med bröd. Som att hamna i Nangilima utan att passera Körsbärsdalen.

 
När jag trodde att jag inte kunde bli lyckligare 2: Plötsligt fanns den bara där i tablån, den femte säsongen av Line of Duty. Line of duty är engelska och betyder flämt-teve.