Det är hit som känslor kommer för att dö

Kristin Lundell

Det är fortsättningen på början till slutet.

Kent räknar ner och är nu på tre.

Men det är ingen kväll att bli fullkomligt hjärtsvag för.

helskärm

Prick på sekunden utsatt tid går de på. Precis som det brukar vara med Kent men också just som det ska vara vid högtidliga tillfällen. Att tala om spelningen som en begravning är lite väl deppigt givetvis – men visst är det en era som nu ska gå i graven.

Trummisen Markus Mustonen är först. Sedan kommer de en efter en. Sist ut är Jocke Berg. Han har givetvis skinnbyxorna på. Och alla bekymrade rynkor är där i pannan. Det är vad tjugosex år med Kents texter gör med en man. Han är dock bandets färgklick i sin brunröda (eller är den vinröd? Kanske burgundy?) sammetskavaj. Annars är det färgkod svart. Såklart.

Allt är som sig bör också denna kväll.

Kent tramsar inte till det med sentimentaliteter bara för att de hade haft frikort att göra det.

Inget är över förrän den tjocka damen sjunger. Eller åtminstone till Jocke Berg slutar att sjunga på lördag kväll.

Men såhär den första av tre kvällar känns det inte så annorlunda än vad det brukar göra på Kent-konserter. Det är ganska mycket som det brukar vara. Martin Sköld svänger med sin bas och Berg känner med varenda textrad så mycket att hela ansiktet skrynklar sig. Gitarristen Sami Sirviö jobbar på borta på sin kant.

Under sina tre decennier som grupp har Kent spelat ihop sig så att de är som ett färdigförpackat paket att rulla ut.

Det handlar inte bara om bandet och musiken. Det är det visuella bakom dem. För att inte tala om ljuset. Allt som finns där utgör sin del av alltihop. Det är inte bara att stuva om och kasta ut hur som helst. Inte heller är ju detta bara en avskedsturné utan det är också den enda chansen för nya skivan att möta publiken innan det är över.

Men visst gör det också att denna kväll – det första av de tre definitiva stegen mot slutet – är i huvudsak som de tidigare spelningarna. Fast nu i en betydligt större lokal. När Jocke Berg däremot tar till orda blir det tyst som i kyrkan. Mot slutet håller han varsitt tal till sina bandmedlemmar. Han säger några ord om var och en innan han avslutar med att säga att han älskar dem.

Det är kvällens mest hjärtesnörpande stund.

Men trots alla stora ögonblick går det inte att komma undan att Tele2 Arena är en olycklig arena. Det är hit som känslor kommer för att dö.

Det är nästan det som skär mest i hjärtat. Att Kent ska ta sitt farväl i den mest iskalla av lokaler. Lika ödslig som en spökstad.

Betyg – låt för låt:

999
Ingen knockoutöppning utan snarare en smygande smocka. Men allt sitter givetvis lika tajt som en skinnbyxa. Annars vore det ju inte Kent.

Stoppa mig juni (Lilla Ego)
Men hallå ljuvliga raritet – så angenämt att få råkas igen en sista gång. Kanske ingen publikfriare men vill man ha sånt finns ju alltid Digiloo.

Romeo återvänder ensam
Men hallå nu snackar vi. Kalla kårar av rys går genom kroppen och om inte någon glömt dörren öppen är det för att allt nu ställs på sin spets.

VinterNoll2
Av med taket! Kom igen – skruva av det. Om Kent nu ska ta farväl måste vi låta denna låt få möta den iskalla luften utanför. Några minusgrader har ingen rockpublik dött av.

Var är vi nu?
Inte en av gruppens starka låtar men det visuella med snöflingor som singlar ner är magiskt. Fem plus till snön måste utdelas utan diskussion.

Hjärta
JAAAAAAAAA. En av gruppens bästa låtar. Och så en vit häst på filmduken som grädde på moset. Det är så snyggt att man smäller av. Eftersänd min framtida korrespondens till under stolen på plats 137, rad 15.

Andromeda
Det var ju det där med rymden. Så oändlig. Förlåt – blev insugen i rymdvideon bakom bandet. Men va vaa voooom vilken låt ändå. Vi var kids, just kids. Som att spela bingo med Kent-referenser. Bertil 51 – spökstad.

Egoist
”Vi ska leva leva livet” – Kent har åkt på positivitetskurs och kommit tillbaka med en ny ljus syn på livet. Skicka matcha latten. Namasté. Eller vänta. ”Vi ska aldrig bli som ni”. Typiskt.

Vi är för alltid
Arenatrumslag – finns det något hetare? Svaret är givetvis nej. Och de röda lamporna. Vi måste prata om de röda lamporna. Alla måste swisha en hundring i dricks till Kents ljustekniker.

Innan allting tar slut
”Är du lycklig nu?”. Jag trodde aldrig att du skulle fråga Joakim Berg men ja, om ni ska fortsätta vara så bra som nu så är det jag som väljer lyckan.

Den vänstra stranden
Alltså keybordspelet. Jockes dans. Körerna. Arenarefrängen. Och så Samis inpass med gitarren. Nej, jag gråter inte. Jag har bara fått ett jättestort löv i ögat. Båda ögonen.

La belle époque
Håll i mameluckerna för nu gasar vi. Alla för alla, en för en. Som en kollektiv omfamning.

Ingenting
Tut tut . Ur spår. Nu finns inget att spara på. Kan staten k-märka den där syntslingan genast?  Man får dåndimp.

Kärleken väntar
Näe lägg av. Dåndimp nummer två i direkt anslutning. Har vi verkligen folkomröstat om Kexit?

Vinter17
En sprillans ny låt som framförs för fjärde gången. Inget stort Kent-ögonblick annat än för just det.

Jag ser dig
Den trimmade arenarockmaskinen låter motorn rusa. Jocke gör sin åmdans. Ljuset blixtrar. Detta är klassiskt Kent-beteende.

Musik Non Stop
Man kan givetvis uppskatta en b-sida men det är något visst med en riktigt köttig hit. Skicka såsen.

Utan dina andetag
Kent bjuder upp känslorna till kvällens allra svettigaste tryckare. Lite väl energisk kanske vän av ordning tycker men vi kan ju inte stå och slappa nu när kvällen är igång.

Sverige
De smarta telefonerna lyser upp mörkret när rockäldste Jocke Berg håller predikan. Det behövs lite hopp i dessa tider.

747
Nej men vänta ett tag. Nu faller polletten ner. Kommer detta mästerverk ur den svenska rockhistorien bara att spelas två gånger till när detta är över? Var kan man protestera?

Extranummer:

Förlåtelsen
Men för helskotta - man kan inte göra en sån här ursnygg arenapoplåt och sedan lägga ner. Det är oetiskt. För att inte tala om slösaktigt. Begäran om förlåtelse för det avslages.

Dom andra
Visslingen. Herregud det är visslingen. Det hade varit outhärdligt att inte få höra den en sista gång. Hela 00-talet passerar revy.

Mannen i den vita hatten (16 år senare)
Det är bara att lyfta på den vita hatten. Eller ja, den gröna också. ”Vi ska alla en gång dö” mässar Berg till konfettiregnet. 48 timmar kvar till den definitiva Kent-döden dock.

Extranummer 2

Den sista sången
Klädseln är ljus kostym nu när säcken ska knytas ihop. Nog hade en gammal trotjänare varit en större avskedssmocka. Istället lämnar Kent med en smekning.