Kjell Bergqvist om mötet med rånaren Clark Olofsson

Uppdaterad 2019-07-25 | Publicerad 2015-04-08

STOR INTERVJU: Berättar om kvinnorna, festerna och pengarna i självbiografin

Han är förortspojken som tänkte bli lärare men som fälldes av mellanölet.

Han har en kassaskåpssprängare som största förebild – och han har umgåtts med den ökände bankrånaren Clark Olofsson.

I nya självbiografin berättar Kjell Bergkvist om den krokiga vägen till att bli en av våra mest folkkära skådespelare.

Det som kom att bli en av Sveriges mest framgångsrika skådespelarkarriärer började av en slump.

Kjell Bergqvist hade egentligen tänkt bli idrottslärare. Men i de tidiga tonåren fick han snabbt smak för mellanöl.

– När jag var 14-15 år var alkoholen ett problem. Fast då såg jag det inte som så, då var det bara jättekul. Men allt var på väg att barka åt helvete. Man kanske kan säga att jag var alkoholist. I alla fall mellanölsalkis.

Vid ett tillfälle sa rektorn att det fick räcka med drickandet på skoltid. Kjell svarade med att trycka en päronglass i hans ansikte.

Kusinen tipsade

Det blev slutet på skolan för Kjell – och med det krossades också lärardrömmarna.

Kusinen och fadersfiguren Svenne fick in den unge Kjell på teaterbanan.

– Idrott var mitt stora fritidsintresse. Svenne sa att jag skulle söka till Scenskolan, för att där höll man på med ”fäktning och akrobatik”. Så det gjorde jag, men jag hade ingen aning om vad teater handlade om egentligen.

Men bedömarna såg någonting speciellt i Kjell. Han kom in, bara 16 år gammal.

– Folk som sökte var otroligt nervösa. Jag vann mycket på att jag inte brydde mig så jävla mycket. Jag visste inte vad jag sökte till, så jag struntade i hur det gick. Men sedan upptäckte de väl en begåvning hos mig också.

Kjell och medförfattaren Hans Christiansen inleder boken ”Kjelle Berka från Högdalen” med att beskriva Svenne, ”Kassaskåpssprängaren”. Han var kriminell, och satt i fängelse under långa perioder. Men Kjell skildrar ändå Svenne som den mest moraliska människa han någonsin har träffat.

– Det finns något som heter "tjuvheder", och det hade han fullt ut. Han lärde mig lojalitet, att inte slå på den som ligger och att hjälpa den som är svag.

”Var någonting speciellt”

I självbiografin radar Kjell Bergqvist upp inspelningsanekdoter, festhistorier och reseberättelser. Tommy Körberg, Johannes Brost och en mängd andra nöjesprofiler passerar förbi i ett frigjort Stockholm fullt av öl, sena nätter och generösa filmbudgetar.

– 70-talet var någonting speciellt. Det var öppnare och mer romantiskt på något sätt.

I strömmen av människor stötte Kjell Bergqvist ihop med den ökände bankrånaren och knarkbrottslingen Clark Olofsson. Det hände på stamkrogen Svarta hästen på Södermalm i Stockholm.

– Jag gick in för att beställa öl och något att äta. Då var det någon sa ”Kjelle, kom hit". Och det brukade inte folk säga. De som ville prata med mig fick komma fram själva.

– Men nu var det Clark som sa det. Han hade redan suttit inne på kåken ett antal år och var stor som ett hus. Det var inget att snacka om, så jag gick dit och satte mig. Vi tog en bira och snackade. Det var jättetrevligt.

Det kom att bli flera möten med bankrånaren.

– Han hade inte gjort mig något. Och jag hade ingen anledning att ringa polisen eller så, han var ute och hade sonat brotten han dömts för då.

– Några gånger stod vi också utanför och snackade. En dag när jag slog upp tidningen var det massor av bilder på Clark. En kvällstidningsfotograf hade häckat utanför krogen. Men jag var inte med på några bilder.

Kort därefter åkte Clark Olofsson, som numera heter Daniel Demuynck, fast för storskalig knarksmuggling.

Kjell Bergqvist är övertygad om att polisen hade span på honom vid flera tillfällen.

– Det är mina egna misstankar som aldrig har blivit bekräftade. Jag bodde med Svenne i flera år, och det hände att det kom in snutar hos oss på natten. Men de ville mest veta om jag kände igen olika personer, men de besvärade inte mig personligen så mycket.

Men vid ett tillfälle riktade en polis ett hot mot Kjell:

– En sa: ”Det är nog bäst att du samarbetar, annars kommer du inte ha så mycket nytta av den där utbildningen du håller på med.” Det var ett förtäckt hot.

Nära vännerna Tommy Körberg och Johannes Brost har dömts för narkotikabrott. Men Kjell Bergqvist har ratat droger.

– Jag tycker att det är jävligt korkat att droga sig med tabletter och annan skit. Jag skulle säga att jag är en väldigt laglydig medborgare. Jag har rätt många parkeringsböter, och några böter för fortkörning. Men det är nog allt.

Undviker barer

Nu är hans dagar i krogsvängen över sedan länge.

– Jag har inte stått vid en bardisk på 20 år. Det funkar inte att göra det som Kjell Bergqvist. Det dyker alltid upp någon som ska tala om hur bra man är, sen när man stått och varit artig i tio minuter och vill prata med sina kompisar så blir det alltid: ”Vem fan tror du att du är?”. Det slår aldrig fel.

– För mig är det ”Tjenare Kjelle” hela dagarna på stan. Och även utomlands, för svenskar reser jävligt mycket. I Bangkok kan jag inte gå på gatorna utan att någon kommer fram och vill hälsa. Jag har inga problem med det, jag tycker att det är skittrevligt. Men jag har ingen lust att prata i telefon med någon fylltratt mitt i natten eller prata med en stenpackad person i en bar i 20 minuter.

Kan du önska att du inte vore så känd och folkkär som du är?

– Absolut. Inte i dag så mycket, men i samband med skilsmässan från Yvonne och alla skriverier och lögner som målades upp på löpsedlarna då så gjorde jag det.

Kjell Bergqvist gifte sig med Miss Universum-vinnaren Yvonne Ryding 1988. Under 90-talet var de ett av Sveriges mest omskrivna kärlekspar. När de skilde sig år 2000 var medieintresset enormt.

– Hade jag vetat hur det skulle bli att vara så känd och gå igenom skilsmässan då hade jag valt att göra någonting annat med mitt liv. Då hade jag valt ett annat jobb. För då var det inte värt priset. Fast egentligen var det för sent redan då att byta.

Personligheten viktigast

Kjell tror att det som gjort honom så folkkär är samma sak som gör honom till en bra skådespelare: Han har aldrig brytt sig om att försöka bli någon annan än den han är.

– Den största tillgången en skådespelare har är personligheten. Man måste ha en viss blick eller en viss utstrålning för att det ska funka. På Scenskolan blir många likadana, jag har varit noga med att inte anpassa mig. Jag lovade mig själv att inte bli någon ja-sägare eller kappvändare, för jag är inte en sådan person.
För senaste skrönorna från dina favoritskådisar - följ Nöjesbladet på Facebook

Kjell Bergqvist om...

... pengarna:

– Jag har jävligt bra betalt per dag när jag filmar. Men jag har inte blivit särskilt rik. Jag har väldigt bra pensionsförsäkringar, men jag har inga feta bankkonton. Jag vill inte prata om hur mycket jag tar för att vara med i en film nu. Men det är jättemycket pengar. Skulle jag säga hur mycket det är skulle mina döttrar vilja ha varsin bil direkt.

... generositeten:

– Jag har egentligen alltid hjälpt till och delat med mig. Jag har rest ganska många varv runt jorden och sett så jävla mycket skit i kåkstäder. Vi är ofta i Thailand. Jag har ett hus där, och vi har startat en simskola för thailändska barn. Det kommer att kosta mig ungefär 10 000 kronor i månaden, men det får det göra. Men jag håller på att skinna mina kompisar här hemma som har lite pengar på banken. Tommy Körberg kommer att gå in med en hel del. Och många fler kommer att få lätta på plånboken.

– Svenne lärde mig att inte slå på dem som ligger ner och hjälpa dem som är svagare. Han var en Robin Hood-gubbe på sitt sätt. Han snodde ju stålar, men han gav också gärna bort dem till de som inte hade så mycket.

... bråken:

– Jag har alltid sagt vad jag tycker. Och visst har jag fått betala ett pris för det. Jag blev osams med en producent på SF, och sedan tog det mig 30 år innan jag fick ett jobb där. Men i dag är det annorlunda, jag behöver inte hålla på och skrika för jag har en annan pondus och respekt med mig nu.

– Jag har aldrig någonsin startat ett slagsmål. Jag muckar aldrig. Men Svenne lärde mig också att vissa människor aldrig kommer att sluta tjata innan det blir bråk, och då är det lika bra att klippa till först.  Fast nu har inte slagits med någon alls på 30-35 åren. Jag har blivit bättre på att välja mina strider.

... boken:

– Egentligen ville jag inte skriva den från början. Men folk sa till mig att ”Du som varit med om så mycket och rest i hela världen, du borde skriva en bok”. Sedan började varenda 30-åring skriva sina memoarer, så då tänkte jag att jag kanske också skulle prova. Först träffade jag en journalist, men lät inte som att det var jag som snackade i texten. Sedan kom jag på det här med Hans Christiansen som jag skrivit boken med. Vi är gamla kompisar, och vi hittade tonen. Vi hade väldigt kul när vi gjorde detta och det dök upp många minnen.

... ”Candy crush”:

– Först var det ”Angry birds” som jag spelade tillsammans med lillkillen. Men sedan testade jag ”Candy crush”. Nu kan jag sitta med det i timmar utan att märka att tiden går. Jag tror att jag är på nivå 350 eller så. Jag kämpar på. Men annars är jag inte så bra på appar eller annan teknik. Jag kan betala räkningar och mejla, men jag sitter inte med näsan ner i telefonen hela dagarna.

... politiken:

– Om det gäller att bekämpa Sverigedemokraterna så kan det nog hända att jag kommer att engagera mig igen. Det som gjorde en grej för Feministiskt initiativ var parollen ”Ut med rasisterna, in med feministerna". Det räckte bra för mig. Sverigedemokraterna är rasister och fascister. När de kom in i riksdagen var en sorgens dag för mig. De har fått mig att bli mindre stolt över att komma från Sverige.

... internationell karriär:

– Det har aldrig lockat mig faktiskt. Jag har spelat i a-laget här hemma i 15-20 år, då känns det konstigt att åka till Hollywood och spela i c-laget.

Ur ”Kjelle Berka från Högdalen”

Om prästen som fick på käften:

”Angelina och jag var på ett bröllop i Mariefred, där Gösta ”Rattmuffen” Engström skulle gifta sig med sin Eva. Och jag slog prästen på käften. Det var sommar och ljust ute och vi var ett gäng som badade bastu. Angelina var med, troende katolik, och hade trosorna på sig i bastun. Alla var lite halvpackade, och prästen också. Prästfan började häckla Angelina för att hon inte satt naken. Det blev jävligt konstig stämning. Han kom med gliringar om katolicismen och hennes trosor. Alla vi andra satt nakna med en handduk över våra ädlare delar. Jag började surna till och tyckte att nu fick det räcka. Jag sa åt honom: ”Din jävla prästjävel, nu får du hålla käften, du kan inte bära dig åt hur som helst bara för att du är präst. Far åt helvete.” Vi gick ut och satte oss på terrassen utanför bastun och då stack han ut huvudet genom fönstret på vilorummet utanför själva bastun och sa något igen, då drog jag på en rak höger och prästjäveln försvann in bland korgmöblerna, det bara skramlade till där inne.”

Om skilsmässan från Yvonne:

”Vi jobbade båda två och hade motsatta tider. Vi möttes i dörren och började växa ifrån varandra. Yvonne gillade bland annat att plocka svamp, medan jag inte fann något nöje i det. Det var ett gäng småsaker som lades till i den där inte-säcken. Det är en av livets största motgångar att vi inte lyckades hålla ihop äktenskapet. Sorgligt med tanke på hur bra vi hade det i början. Men efter hand staplades elakheter på varandra, och har man slängt ur sig så mtycket skt åt varandra går det till slut inte att reparera.”

Om att bli pappa på gamla dar:

”Jag har fått förmånen att bli pappa igen, vid 54 års ålder. Det känns helt underbart. Mina döttrar är vuxna, och nu lattjar jag med en sjuåring. Leo, en skön och vild kille som går i pappas fotsopr. Precis som mina föräldrar lärde mig att resa och se världen har jag tagit med honom jorden runt."