Sharon Stone: Därför gallskriker jag på balkongen
Skådespelerskan om dejting, corona och den där scenen i Basic instint
Uppdaterad 2020-05-10 | Publicerad 2020-05-07
HOLLYWOOD. Sharon Stone tillbringar den påtvingade corona-karantänen i sin villa i Beverly Hills.
Dödsfallen i hennes umgängeskrets har varit svåra för den ikoniska ”Basic instinct”-stjärnan.
– Jag grät tre dagar i sträck, säger hon.
Hon uppger när Aftonbladet når henne i en videointervju att hon förlorat två närstående personer.
– Betty Williams (fredsaktivisten och nobelpristagaren, reds anm) var som min extramamma. Hon hade lunginflammation, åkte till sjukhuset och dog. Sen avled min adopterade mormor. Hon led av blodförgiftning och corona. Hon avled också på sjukhus.
Det har bara ytterligare förvärrat den bild Stone har av världen just nu. För att balansera smärtan har hon börjat med ”Green terra”, ett buddistisk mantra hon upprepar i en slags meditation.
– Det centrerar mig som person. Det har funnits stunder under den här perioden när jag gråtit i två-tre dagar. En gång grät jag tre dagar i sträck.
För den 62-åriga skådespelerskan fungerar det som en ventil.
– Man bekräftar förlusten – sorgen. Jag ville ge mig chansen att bekräfta all eld, allt kaos, alla förändringar, alla avsked, alla slut och all rörelse. Det var som en fet smäll i solar plexus. Jag bara tillät mig att sitta där.
Engagerad mot aids
Stone, som den här dagen tar samtalet från terrassen i sin trädgård, såg tidigt pandemin komma.
– Jag ställde in alla internationella åtaganden i slutet av februari. Då fick jag höra att jag skulle stämmas. Min advokat sa att jag var den första som ställde in resor. Jag har alltid sett saker lite före andra.
Den här gången var det inte så konstigt.
– Jag har tillbringat 25 år i infektionsvärlden, säger Stone som är engagerad i kampen mot aids.
– Jag har kontakter med experter inom det området. Det här var med andra ord ingenting som bara skedde i början av mars. Jag var förvånad över att inget gjordes tidigare.
Just det kan härledas till ansvariga politiker, något som frustrerar skådespelerskan.
– Jag har gett mig själv tillåtelse att gå ut på balkongen och skrika som om jag mördades. Jag har bara skriker för full hals. Det som är så fantastiskt är att mina grannar inte alls verkar tycka att det är konstigt att jag bara går ut och vrålar och vrålar och vrålar. Efter det går jag in och antingen dunkar huvudet mot kudden eller boxar mina kuddar.
Hon skrattar.
– Sen återvänder jag till mitt jobb.
Levt som eremit
På frågan vad som upprör henne mest får hon svårt att beskriva känslorna.
– Ibland blir jag bara…
Hon avbryter sig och börjar om på nytt.
– För mig är det så otrolig att man i tider som dessa…
Nytt stopp.
– Jag behöver höra mer medkänsla, mer humor, mer ömhet, mer fundersamhet. Jag behöver höra mer praktisk förståelse för den här globala krisen.
Hon tacklar dock isoleringen väl.
– Det här är det normala läget för mig. Jag kan inte lämna huset utan att kändisfotografer eller personer antingen förföljer eller jagar mig. Därför går jag inte ut mycket. Jag har levt som en eremit i 20 år.
Det som skiljer nu är att hon har två av sina tre söner, Laird, 14, och Quinn, 13, hemma på heltid. Den äldste, Roan, 19, är med sin pappa i San Francisco.
– De har verkligen vuxit upp. De klarar det här bra. De sköter nätundervisningen, har fått upp betygen och håller sams. Det har varit bra.
Besviken på Hollywood
Pojkarna har koll på mammas bakgrund, inte minst den där scenen som 1992 gjorde henne till världsstjärna.
– De har sett allt. Vi har särskilt pratat om ”Basic instinct”. Vi har diskuterat hur folk uttrycker sig, mot hur det egentligen är, hur folk vill att det kan vara mot vad det egentligen är.
Hon ler.
– Pojkarna tycker att jag är en hårding och de tycker att jag är en bra skådespelerska.
Rollen i ”Casino” 1995 ligger henne fortfarande varmast om hjärtat.
– Min dröm var alltid att jobba för Martin Scorsese och med Robert De Niro. Jag känner mig lite besviken över att regissörer i närheten av hans stratosfär aldrig erbjudit mig jobb. Jag förstår inte vad som hände där.
– Jag vet att jag blev sjuk och hade ett stroke, men jag är frisk nu. Jag har inte förlorat min förmåga att fungera. Det känns som, va fan, alltså.
Hon får trösta sig med att jobben trots allt trillar in.
Nästa år släpper hon boken ”The beauty of living twice”. Titeln syftar på hennes tillvaro efter den hjärnblödningen 2001 som sånär kostade henne livet.
Alla är galna
Innan dess, redan till hösten, dyker hon upp på tv.
– Jag är med i föregångaren till ”Gökboet, ”Ratched”. Det är Ryan Murphys serie med Sarah Paulson i huvudrollen.
På frågan vad hon spelar blir hon försiktig.
– Jag vet inte vad jag får säga. Men alla i serien är galna och den utspelas på en psykiatrisk avdelning.
På väg ut har Stone också Netflixfilmen ”Beauty”.
– Den reflekterar en del av Whitney Houstons tidiga liv. Jag spelar en mentorsfigur, lite lik Clive Davis.
Bakom sig har Stone två äktenskap och en rad förhållanden. I dag är hon singel och har testat på nätdejtning.
– Jag gör det fortfarande. Men kemi är något man känner och inte något man får via ett sms eller över facetime. Jag tror fortfarande att det är så. Mina föräldrar var gifta i 60 år och de hade det.
Trots det har hon försökt hitta den rätte den vägen.
– Jag har varit på ett par dejter. Ärligt, det kunde bli en komediserie. Jesus.
Hon skakar på huvudet, som svar på att hon inte tänker precisera det vidare.
– Men det som skett sedan nerstängningen är att män börjat laga mat, börjat ta hand om sig, lärt sig vara ensamma och börjat uttrycka sig som människor. De ändrar sig och är inte så galna längre.