Plötsligt är ”Weird Al” en popstjärna

Läs Håkan Steens krönika

”Weird Al” Yankovic är tillbaka, och hyllas plötsligt som en riktig popstjärna.

Men så lever vi också i en extremt ”Weird Al”-vänlig tid.

1982 kom ”Beat it” med Michael Jackson. Något senare gjorde ”Weird Al” Yankovic ”Eat it”, en klockren ­parodi, om att äta så mycket som möjligt. När Jackson så småningom gav ut ”Bad” följde Yankovic upp med ”Fat”.

Det var 80-tal och mitt i musikvideoboomen hittade en Kalifornien-komiker som tidigare mest hade gjort polkapastischer av pophits ett vinnande koncept. Via MTV gick det att nå ut bredare, och att Yankovic dessutom hade en penna med svårslagen förmåga att fånga samtida popkulturella fenomen utan att någonsin bli alltför utmanande hjälpte förstås till. Han blev snabbt så het att Madonna själv föreslog att han skulle göra ”Like a virgin”-parodin ”Like a surgeon”.
 

När musikvideons betydelse började minska försvann Yankovic från det starkaste strålkastarljuset men i stället för att tyna bort som en novelty act ångade han på med skivor, turnéer och diverse tv-projekt, följd av en trogen publik. Han har sålt över tolv miljoner album och fått tre Grammys.

Nu kommer det ett nytt album, ”Mandatory fun”, och ”Weird Al” Yankovic tas plötsligt emot av medierna som en ”riktig” stjärna.

I en tid när Youtube kokar över av hemmagjord ­musikhumor och när Jimmy Fallon, The Lonely ­Island, norska Ylvis och svenska ”Grotesco”-gänget bara är några av dem som gör roliga låtar som faktiskt även är bra lyfts Yankovic fram som stilbildaren och ­inspiratören.

För att lansera albumet släpper han den här veckan en video om dagen, och idéerna är klassiskt ”Weird Al”: ”Tacky” förvandlar Pharrell Williams ”Happy” till en låt om tveksam stilkänsla. ”Foil” är Lordes ”Royals” fast om foliehattar.
 

54-åringen har kvar kollen och somligt är sedvanligt briljant, annat känns kanske väl mycket ”Weird Al” ­enligt formeln. Bäst blir det ofta när han gör egna låtar men med en viss artists sound. Den väldigt Pixies-lika ”First world problems”, om i-landsproblem (”can’t ­remember which car I drove to the mall”) är lysande.

Den sortens låtar har längre livstid, resonerar han, och meddelar samtidigt att det här troligen blir det ­sista ”Weird Al”-albumet i fysisk form.

Framöver vill han bara agera digitalt, för att kunna fånga nya popfenomen så fort de händer.