Därför älskar vi dig, Färjan-Håkan

Fredrik Virtanen

Jag säger som Nick Lowe och Elvis ­Costello:

– What’s so funny about peace, love and förstoppning?

Skönt att det löste sig för Färjan-­Håkan.

Förra veckans tunga nyhet med rubriken ”Magen blev som en badboll” och nedryckaren ”’Färjan’-Håkan har inte bajsat - på 11 dagar” fick både skitnödiga journalister och mediekritiker på kiss- och bajs­åldersnivå att fråga sig om Aftonbladet inte har något hårdare att skriva om. ­Humorlöshet förenar många människor.

Typ: ”Det är krig i Syrien! England närmar sig Brexit! Burma saknar demokrati! Och så SKRIVER MEDIA OM BAJS!”

Men varsegod, det finns 100-tals ­astråkiga och superviktiga artiklar att läsa om Syrien, Brexit och Donald Trump - rent av om Burma - om du hellre vill. ­Bara i torsdagens pappersupplaga av Afton­bladet fanns över 60 andra artiklar, på ­nätet oändligt fler. Fast ingen om Burma, det ska medges.

Men. Du vill ju inte läsa om Burma. Du vill läsa freakgrejorna och sedan känner du dig billig och får ett trängande behov av att twittra eller facebooka om att du ­inte vill läsa skit.

Men ta det lugnt. Andas. Det är helt i ­onödan. Det finns inget skämmigt med att läsa om förstoppning, och Färjan-Håkan är varken mer eller mindre värd än någon annan medborgare. Absolut är det extra roligt att just Färjan-Håkan inte skitit på elva dagar - 12 enligt Expressen, som i ­efterhand hängde på detta scoop - men herregud, den där Demi Moore-magen ­hade varit värd en artikel även om det drabbat en helt okänd man som till exempel heter Ove.

Skillnaden är måhända att Ove inte skulle vilja ställa upp och berätta om förstoppning. Extra tack till Håkan Hallin för det, det är därför vi älskar dig, ­brother.

Det är ju fruktansvärt att inte kunna ­bajsa. Tycker ni inte det? Enligt varierande uppgifter lider 20 till 60 procent av svenskarna av förstoppningen (det finns nog ingen riktigt bra statistik).

Färjan-Håkan fick mig att minnas min viktigaste insats för mänskligheten, eller åtminstone för en människa, och det var innan jag blev demokratins ödmjuke ­tjänare. På ålderdomshemmet där jag ­jobbade hjälpte det inte med olika former av lavemang, den gamle mannen var gravt förstoppad och led svårt, det hade gått ­flera dagar, kanske veckor. Så jag fick uppgiften att ta på plasthandsken och hjälpa honom rent konkret.

Tacksamheten i hans dementa ögon när det släppte.

Därför har jag lidit hela helgen med ­Färjan-Håkan och först i går kom glädjande nyheter. ”Kände i morse att det var ­något på gång”, sa Håkan enligt Nöjes­bladet Klick. Puh.

Jag hade inte kunnat sova, kunde knappt äta, kunde absolut inte gå på toaletten förrän det stod klart att Håkan var okej.

Det behövs inte mindre, det behövs mer grävande journalistik.

Fråga Fredrik

Vad gör du i Göteborg ? Roma

SVAR: Jag är inte i Göteborg. Tyvärr. Vill alltid åka till Göteborg, särskilt till Feskekörka. Det måste ha varit en av mina räkälskande ­lookalikes.

Veckans ...

BABE. Lars Winnerbäck. Nya albumet ”Granit och morän” har nästan bara ett enda, ganska långsamt, tempo och även texterna är på väg in i medelåldern. Linköpings störste har mognat, breddar centrallyriken med det större i tillvaron och i låtar som ”Lågsäsong” (för ­risigt hår, fula tänder och tävlingslös musik), ­”Sysselmannen” och ”Blues of a salesman” är han den självklara arvtagare till Stefan Sundström (som i sin tur tog arvet från 70-talsproggen) som han egentligen ­alltid varit. Ett ytterst sympatiskt, uppriktigt och dystert politiskt album. Fint, Lars, verkligen fint.

POPLÅT. ”Overcome”, Laura Mvula. Självaste Nile Rodgers har tagit på sig diskostrumporna igen och fyllt dem med världs­musik, som vi sa förr.

ROMAN. ”De försvunna böckernas bibliotek”, Kristoffer Leandoer. En magisk liten bok om ­litteraturens bortglömda skatter.

POLARPRISUTDELNING. Inte en enda salt ­fråga, inte en enda millimeter av kritik eller ens ­satir. Ingen humor. Inte ett ont ord om någonting. Allt, precis allt, från samtliga tidigare Polarpris­vinnare till kändisgästernas menyer, var fabulöst, toppen och det finaste Sverige har. ­Underbart. Så underbart. Så underbart. Alltså en helt vanlig TV4-­sändning om kungahuset.

RETROROCK. Lolita Pop! Frågan är om ett svenskt band någonsin gjort sylvassare pop? ­Samlingen ”Regn av dagar 1982-1990” är delvis daterad men Karin ­Wi­strands rockröst­ ­håller i evigheten.