Slaktandet i ’Halloween kills’ tär på en till sist
Börjar lovande men tappar musten i andra halvan
Uppdaterad 2022-10-12 | Publicerad 2021-10-14
Halloween kills
Regi David Gordon Green, med Jamie Lee Curtis, Judy Greer, Andi Matichak.
FILMRECENSION. Det går inte att stoppa Michael Myers.
Det går att försena honom, med hjälp av en pandemi.
Men det går inte att stoppa honom. Det här är tolfte filmen i serien.
RYSARE. Liksom så många andra filmer blev ”Halloween kills” uppskjuten i ett år på grund av pandemin. Det blir något av ett antiklimax när vi får vänta länge på något som kanske inte är värt det. Tolv filmer om den övernaturligt starke, maskförsedde mördaren har det alltså blivit och de har gått igenom olika mer eller mindre skruvade faser. Just nu befinner vi oss i en slags imitationsfas, där man kan välja att se filmerna som kopior av eller hyllningar till den klassiker som var först och bäst.
Filmen fortsätter direkt efter ”Halloween” (2018), som i sin tur ignorerade de flesta av uppföljarna till 1978 års film. Fokus ligger på kärnan i filmserien – Michael Myers jagar sina offer en mörk och blåsig Halloweenkväll i den lilla staden Haddonfield. När vi möter Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och hennes dotter (Judy Greer) och dotterdotter (Andi Matichak) är de på väg till sjukhus, skadade men vid liv efter Myers senaste attack. De har satt eld på huset där han befann sig och hoppas att det ska räcka för att ta kål på monstret.
Invånarna mobiliserar mot Myers
Men snart har Myers gjort köttfärs av brandsoldaterna och vandrar återigen omkring på stans gator med kniven i högsta hugg. Tillsammans med familjen Strode mobiliserar Haddonfields invånare för att återigen försöka döda honom.
Precis som i förra kapitlet kan man nästan se filmskaparna framför sig, sitta och detaljstudera varje ruta i originalet, efterapa allt från typsnitt i förtexterna till 70-talsmöblerna i hemmen. Det är lätt att tänka att här härskar fantasilösheten och ängsligheten. Ingenting får hända i filmen som skulle kunna göra konservativa fans missnöjda.
Men samtidigt finns här en hel del inslag som onekligen är roliga att titta på. Filmen återintroducerar Tommy Doyle, en rollfigur som syntes i flera ”Halloween”-filmer (på 90-talet spelades Doyle av Paul Rudd innan han blev berömd) och flera av bifigurerna i första filmen dyker också upp igen; de görs av samma skådespelare som för 40 år sedan. Även nu har originalets regissör John Carpenter bidragit med musik.
Ren grymhet dominerar
Filmen börjar lovande och det finns en viss spänning i att se det lilla samhället gå samman för att möta inte ett yttre hot, utan ett hot som alltid har funnits bland dem. Men ”Halloween kills” tappar musten i andra halvan, delvis beroende på att ren grymhet dominerar. Här introduceras sympatiska biroller som ett hemmamysande gaypar, men det finns aldrig någon nåd att få; slaktandet tär på en till sist.
Och Jamie Lee Curtis då? Tja, hon blev rejält knivhuggen i förra filmen, så hennes uppdrag här är mest att ligga i en sjuksäng, se plågad ut och förbereda sig för nästa film (”Halloween ends”, som ska ha premiär om ett år). Roligare kan man ha.
Filmen har biopremiär i morgon, den 15 oktober.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.