Panikångest och popmusik

Filmen om The Magnettes är eländig och vacker

Per Magnusson

helskärm

FILMRECENSION Ett band kan, under en given tid i livet, te sig större än en familj. En egen och vacker värld.

Men det kan också vara någonting slitsamt, i stunder självutplånande.

The Magnettes

Regi Martin Åhlin, Frida Tuneström

DOKUMENTÄR Filmen om The Magnettes börjar mitt i en panikångestattack i Köln. Trion från Pajala är sinnebilden för ett kämpande band. Sanna, Rebecka och Tomas har spelat på varje musikkonferens – från Makedonien till Taiwan. Deras musik faller under någon form av nordskandinavisk syntpop. Tomas fru Frida är bandets stylist, ”mamager” och terapeut.

”The Magnettes” är lika mycket en film om popmusik, drömmar och vänskap som en film om psykisk ohälsa och familj. Och hur man kombinerar de fem. Det korsklipps mellan spelningar på festivalen SXSW i Austin och tårfyllda Facetime-samtal. Vi får följa med till pulkabackar och förlossningssalar. Det är ett evigt pusslande. Synkande av geografiska utgångspunkter, extrajobb och partners. Det diskas 25 procent i restaurangkök, tackas ja till allt. Men vad händer när pressen blir för stor, men lojaliteten mot den gemensamma drömmen är intakt?

I ett kulminerande bandmöte med tända ljus – en indievariant av Metallicas ”Some kind of monster” – vågar filmen verkligen gå på djupet och låta alla prata till punkt. Allt är väldigt sant skildrat rakt igenom. Luleå och Pajala, med sina översnöade landsvägar, är perfekt sceniska miljöer.

Som historia står filmen faktiskt på egna ben, oavsett om du hört talas om bandet i fråga eller inte. För allra mest handlar ”The Magnettes” om uppväxt. De sköra åren när allt utom drömmarna kan dra åt skogen. Tunga gitarrer och keyboard-fodral på tågperronger utan hjälpande händer. Tolv timmars resa för att spela med en glappande sladd i Liverpool. Sova med kläder som kudde i Hamburg. Det är bara så eländigt och vackert alltihop.