Filmerna du inte får missa – just nu

Nöjesbladet tipsar om vad som är bäst på bio

Av: Aftonbladet

Publicerad:
Uppdaterad:

Adolf Hitler blir en tioårings låtsaskompis. Tomas Ledins låtskatt blir läcker biomusikal. Och årets bästa film är en sydkorean.

Nöjesbladets recensenter plockar ut de främsta guldkornen bland filmer som visas på bio just nu (plus tre streamade rullar) – från de senaste premiärerna ner till de äldsta.

”Jojo rabbit”.
”Jojo rabbit”.

Jojo rabbit (januari)

DRAMAKOMEDI Många av oss har haft en låtsaskompis. Inte så många av oss har väl haft just Adolf Hitler som låtsaskompis. Han spelas som en pajas av regissören själv, Taika Waititi, en komisk sidekick till en liten kille som saknar sin pappa och ser upp till ”landsfadern” själv. Det är en dråplig film som driver friskt med nazismens alla sjuka inslag. Det krävs ett speciellt skickligt handlag för att få en så här galen film att fungera, att ta oss från bred komedi till nattsvart mörker när även Jojo blir varse om nazismens baksida. (Stefan Hedmark)


”En del av mitt hjärta”.

En del av mitt hjärta (december)

MUSIKAL I ”En del av mitt hjärta” genomsyrar Tomas Ledins låtar hela filmen, men vi får ändå en hälsosam känsla av att han håller distansen. Filmen lånar från de trygga formler som är stommen i genrens föregångare. Den är på gång, laddad och tänd rakt igenom. Kanske på lite väl svulstig nivå ibland, men så är det ju med Tomas Ledins musik också. Att hålla tillbaka eller hantera hans låtar med sval ironi hade varit fegt och oärligt mot konceptet. Det är all-in som gäller, med gott om utrymme för glimten i ögat. (Stefan Hedmark)


”Parasit”.

Parasit (december)

DRAMA Song Kang-ho spelar patriarken i en familj som bor i en källarvåning mot vars vägg kvarterets fyllon brukar lätta blåsan. Familjen försörjer sig på ströjobb. Allt förändras när sonen (Choi Woo-shik) får jobb som privatlärare åt dottern till stenrike Mr Park (Lee Sun-kyun). Just när man börjar undra vart-ska-historien-ta-vägen-nu? byter filmen stil, flera gånger om. Denna både smått galna och samtidigt galet underhållande film, är årets bästa! (Jan-Olov Andersson)


”Porträtt av en kvinna i brand”.

Porträtt av en kvinna i brand (december)

DRAMA Det här är något av det bästa jag sett, det är 10-talets bästa film, jag fick svindel. Vid några få tillfällen använder Céline Sciamma musik, de minuterna var jag nära tungomål. Det är kirurgiskt precist, skalpellvasst, kristallklart, och ändå får man känslan av att det här är gjort på ren instinkt, att den här filmen är regissörens förlängda nervtrådar. I två timmar är man i händerna på ett geni. (Emma Gray Munthe)


”Frost 2”.

Frost 2 (december)

ANIMERAD I första filmen fick drottning Elsa i Arendal lära sig att försonas med sin magiska kraft att förvandla det mesta till is. Här får vi veta allt om bakgrunden. Alla sjunger förstås. Precis som i första filmen finns här pampiga musikalnummer. Mest är det allvar, och spänning. Vuxna problem och vuxna känslor driver ”Frost 2”. Precis som i de gamla sagor som Disney lånat inspiration av. (Jens Peterson)


”The nightingale”.

The nightingale (november)

KOSTYMTHRILLER Den australiska regissören Jennifer Kent följer upp skräcksensationen ”The Babadook” med en film som är fruktansvärt otäck på ett helt annat sätt – och ännu bättre. En sorts rape and revenge-västern, som utspelar sig i Australien 1825, i den dåvarande brittiska koloni som snart skulle få namnet Tasmanien, och handlar om trauma, hämnd, och den barbarism som byggde ”civiliserade” samhällen. En brutal film utan pardon, full av sexuellt våld och andra fruktansvärda grymheter. Men den är betydande, gjord med en oerhört säker hand, och mycket, mycket stark. (Karolina Fjellborg)


”Knives out”.

Knives out (november)

THRILLER Det här är alldeles underbart. Smart, snyggt, suveränt.
Rian Johnson har skrivit och regisserat ett underhållande och spännande mysterium. ”Knives out” är en hyllning till den där sortens stjärnspäckade storfilmer som gärna byggde på Agatha Christies romaner. Nästan som en parodi, men manuset är också en syrlig skildring av klassklyftorna i dagens USA. Det är en genrefilm, som ger plats åt många genrer. Daniel Craig spelar detektiven med uppenbar förtjusning. Det liknar inget han har gjort tidigare och är väldigt kul. (Jens Peterson)


Foto: Fox
”Le Mans ’66”.

Le Mans ’66 (november)

DRAMA Filmen skildrar den verkliga historien hur amerikanska Ford tog sig an italienska Ferrari. Arenan var franska 24-timmarsloppet Le Mans. Skickligt berättande tar oss med in i de snabba bilarna, och man får verkligen en känsla av att åka med i hisnande hastigheter. På gränsen till åksjuka. Spänning. Det mänskliga dramat stannar kvar när motorerna tystnat. (Jens Peterson)


Foto: Folkets bio
”Sara med allt sitt väsen”.

Sara med allt sitt väsen (november)

DOKUMENTÄR Den här dokumentären skapar skickligt ett porträtt av författaren Sara Lidman utan att ha ett gäng ”talking heads” som berättar om henne. Det är inte lätt att få till. Men Gunilla Bresky använder sig av Sara Lidmans styrka, språket, för att forma sin bild av henne. Filmens guldgruva, det som verkligen för oss närmare henne, är det mångåriga dagboksskrivandet. Filmen är fast rotad i Västerbotten och Norrbotten, med en regissör som verkar i Luleå och nyskriven filmmusik av Johan Ramström, som lyxigt nog framförs av Norrlandsoperans symfoniorkester. (Stefan Hedmark)


Foto: SF
”Jag kommer hem igen till jul”.

Jag kommer hem igen till jul (november)

DRAMA Ella Lemhagen får Peter Jöback att glänsa i sin första stora filmroll. Hon får Johannes Kuhnke att utstråla exakt rätt mycket bitterhet, tjurighet, envishet – och även kärlek – i brodersrollen. Det är som att han nu utstrålar en självsäkerhet i sitt spel, som kanske kom med det publika genombrottet i Ruben Östlunds ”Turist”. Lemhagen har på ett perfekt sätt lyckats mixa allvar och underhållning, för det finns även ljusglimtar i detta drama som också är fyllt av snö, julstämning och väl framförd musik. (Jan-Olov Andersson)


Foto: Folkets bio
”Gud finns, hennes namn är Petrunya”.

Gud finns, hennes namn är Petrunya (oktober)

DRAMA Filmen baseras på en verklig historia, och de kvinnliga filmskaparna med regissören Teona Strugar Mitevska i spetsen vill visa hur efterblivet Nordmakedonien är på jämställdhetsområdet, och hur korrumperat ett samhälle där lagen och kyrkan sitter i knät på varandra kan bli. De gör det med mycket humor, ibland på gränsen till Balkan-buskis, men uttrycksfulla Zorica Nusheva som Petrunya ger också filmen tyngd och allvar. (Sylvia Balac)


Foto: Warner
”Joker”.

Joker (oktober)

DRAMA Våldet i djupt engagerande och mycket suggestiva ”Joker” är obehagligt och omskakande. Och Joaquin Phoenix förkroppsligar sin psykiskt störda man så trovärdigt, att man snarare känner medkänsla och tycker synd om honom när han totalt spårar ur. Störst släktskap har ”Joker” faktiskt med två Martin Scorsese-filmer. ”Taxi driver” (1976) för att Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) skulle kunna vara bror till Travis Bickle, Robert De Niros rollfigur i filmen. En bitter ensamvarg och incelman i 1980-talets New York, även om det här kallas för Gotham City. (Jan-Olov Andersson)


”And then we danced”.

And then we danced (september)

DRAMA Filmen har jämförts med "Call me by your name" och det de båda har gemensamt är hur exakt de fångar känslan av att helt uppfyllas av en annan människa och tänka på någon dygnets alla timmar. Hur han luktar, hur han ser ut och smakar, hur hans hud känns under handen och hur det låter när han inte ringer. Energin! Musiken! Bilderna! Skådespelarna, och kemin mellan dem. Scenerna med brorsan och bästa vännen Mary som är så fina att man nästan går sönder. Allt sammantaget: en målsökande missil rakt i hjärtat. (Emma Gray Munthe)


Foto: SF Studios
”438 dagar”.

438 dagar (augusti)

DRAMA Journalistromantiken, adrenalinet, den clownartade rättsprocessen, fångenskapen och det politiska arbete som fick hem dem: "438 dagar" är oavbrutet spännande och underhållande. Filmen är också fint castad ner i birollerna, och regissören Jesper Ganslandt har fått fram känsliga prestationer från dem alla. Att huvudpersonerna är så lätta att tycka om trots sina brister, och den omväxlande mjukt sköra och grabbiga jargongen och spelet dem emellan är filmens största styrka. (Emma Gray Munthe)


”Once upon a time... in Hollywood”.

Once upon a time... in Hollywood (augusti)

DRAMA I filmens andra hälft kickar Quentin Tarantino i överväxeln. Och då är det gasen i botten. Kul drift med spaghettivästerngenren. Brad Pitt blommar som komisk skådespelare som han kanske aldrig har gjort tidigare. Som filmtitelns ”Det var en gång…” antyder, så är det en saga. En Hollywoodsaga som både närgånget klär av Hollywoodmyten, skojar med den och förvränger den på ett helt galet, våldsamt och roligt sätt. Trots en seg inledning lämnar man lika tillfredsställd som någonsin av en Tarantino-filmfest. (Jan-Olov Andersson)


... och missa inte det här hemma i din tv eller dator

”The mustang”.

The mustang (januari)

DRAMA Fängelsefilm möter västern i Laure de Clermont-Tonnerres ”The mustang”, om hur en arg man och en oregerlig vildhäst tämjer varandra. Trots sin förutsägbarhet, onödigt tunt skissade biroller och ett par stickspår som inte leder någonvart är det som helhet en gripande, finstämd och sårig berättelse om manlig ilska, försoning och återanpassning. Finns att hyra och köpa på Itunes. (Karolina Fjellborg)


”Marriage story”.

Marriage story (december)

DRAMA Det är ingen hemlighet att Noah Baumbach har inspirerats till historien av sin egen skilsmässa från skådespelerskan Jennifer Jason Leigh. Hon är, rimligtvis, måttligt road av historien. I ärlighetens namn bör dock påpekas att Baumbach inte framställer Adam Drivers rollfigur som något offer, båda huvudpersonerna har sina brister i en historia som verkligen griper tag och stundtals även faktiskt är rolig, på ett tragikomiskt sätt. Visas på Netflix. (Jan-Olov Andersson)


Foto: Netflix
”The Irishman”.

The Irishman (november)

DRAMA ”The Irishman” är en mogen filmskapares svar på sin egen fräcka, ungdomliga maffiadebut, ”Dödspolarna” (1973). Tempot är långsammare än i Scorseses föregångare. Han tar tid på sig, vill skapa eftertanke, men det finns ändå inte en död stund i Steven Zaillians manus. Spännande och vemodigt. Det här är den bästa gangsterfilmen sedan ”The departed” (2006). Visas på Netflix. (Stefan Hedmark)


Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Publicerad:

LÄS VIDARE