4 gånger när Disneys remakes regerar

... och två exempel på när det gick åt skogen

Publicerad 2023-06-02

Aftonbladet Nöjes filmprofiler hissar och dissar bland Disneys nyinspelningar. Samtliga filmer finns att hyra och ingår i utbudet på Disney+.

DE HÄR ÄR BÄST

”Djungelboken”.

Djungelboken (2016)

Världen är en djungel och människan ska vara försiktig när den leker med elden. Det är budskapet i denna vuxnare och otäckare version än den tecknade filmen från 1967. Mowgli spelas av den då 12-årige Neel Sethi, medan alla andra varelser i filmen är datoranimerade. Det ser fantastiskt ut. Mycket underhållande insatser av stjärnor som Christopher Walken, Bill Murray och Scarlett Johansson. (Jens Peterson)


Lätt att dra jämförelser med ”E.T.”

Peter och draken Elliott (2016)

Originalet från 1977, om en pojke och hans kompis Elliott som är en stor drake, är kanske inte en av Disneys klassiker, men den här nyinspelningen blev riktigt bra. Här finns en söt och äventyrlig ton som bör passa både barn och vuxna, skildringen av skogen är fantasieggande och draken en snygg datorskapelse. Spännande mot slutet; det är lätt att dra jämförelser med ”E.T.” (1982). Robert Redford är sevärd i en morfarsroll. (Stefan Hedmark)

Skönheten och odjuret (2017)

Nya filmen följer den gamla, men känns modernare. Belle är tuffare, runt henne finns bybor med olika hudfärg. Det är mer av allt. Varje moment i sagan får mer utrymme, även kring prinsens bakgrund. Spänningen är otäckare, Gaston mer skurkaktig, humorn är lite vuxnare, de storslagna sång- och dansnumren en generös fest för flera sinnen. En snygg saga, som att sitta mitt i en Broadwaymusikal. (Jens Peterson)


”Mulan”.

Mulan (2020)

Som skildring av kinesisk historia och kultur är filmen säkerligen bristfällig. Men som actionunderhållning faktiskt så visuellt magnifik och gåshudsmaffig – tänk tyngdlösa kampsportsbaletter, sprakande färger och storslagna landskap – att man kan ha överseende med en del brister. Här finns inga musikalnummer och knappt någon komisk lättad, men det är oerhört vackert. Snarare än att försöka fånga originalets magi, skapar den sin egen. (Karolina Fjellborg)


... MEN VAD GICK FEL HÄR, DISNEY?

”Pinocchio”.

Pinocchio (2022)

Visst, Robert Zemeckis hade otur att hans nyinspelning av ”Pinocchio” (1940) kom samma år som Guillermo del Toros överlägsna Netflix-version. Men även utan den är det här svagt. Ingen har orkat tänka till när det gäller berättelsen, filmens utseende eller de nya sångerna – inget av det visar förmåga att tänka nytt, inget av det matchar originalet. (Stefan Hedmark)


Tekniskt imponerande, men innehållsmässigt ekar det tomt

Lejonkungen (2019)

Nyinspelningen av 1994 års film är ett exempel på ett fullständigt bankrutt Disney när det gäller kreativiteten. En del av nyinspelningarna har tagit chansen att få in nya perspektiv på originalberättelserna. Här är det istället en kopia rakt av, med fotorealistiskt animerade miljöer och djur. Tekniskt imponerande, men innehållsmässigt ekar det tomt, trots en ny Beyoncé-låt, ”Spirit”. (Stefan Hedmark)


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Följ ämnen i artikeln