Huvudrollen fascinerar i spretigt drama

Publicerad 2020-05-08

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

DRAMA

Ema

Regi Pablo Larraín, med Mariana Di Girólama, Gael García Bernal, Santiago Cabrera.

Chiles stjärnregissör Pablo Larraín tar ett litet snedsteg med nya filmen.

Men stjärnan Mariana Di Girólama lysar starkt.

Det är nog målfoto mellan Sebastián Lelio (”Gloria”, dess USA-version ”Gloria Bell”, ”Olydnad”) och Pablo Larraín (”No”, ”Sällskapet – El Club”, ”Jackie”) vem som är Chiles mest internationellt kända nutida filmregissör.
Kanske leder Lelio, som ändå vann en Oscar för bästa utländska film med ”En fantastisk kvinna”, den slog bland annat Ruben Östlunds ”The square”. Och så tog Larraín något av ett snedsteg med ”Ema”. En experimentell återkomst från Hollywood till Chile, som spretar åt alla möjliga håll.
Filmtitelns Ema (Mariana Di Girólama) är stjärnan i ett danskompani som drivs av hennes make (Gael García Bernal) i Valparaíso, en kuststad som är landets näst största. Hon är stökig och punkig på ett sätt som nästan får Lisbeth Salander att ibland framstå som mesig. Tänder eld på saker med sin eldkastare. Bedrar ständigt sin man. Vill lämna tillbaka (!) barnet de har adopterat. Inte lätt att tycka om. Men Di Girólama, välkänd på hemmaplan från tv-serier, gör henne hela tiden fascinerande att titta på. Hon är så uttrycksfull, inte minst i de häftiga dansscenerna (mer än de många monotona sexscenerna), att det nog kan leda hur långt som helst.
Hon är mycket bättre än filmen hon är stjärna i.

Filmen går både på bio och finns att hyra på streamingtjänster.

Följ ämnen i artikeln