Bästa maffiafilmen sedan ’Departed’

’The Irishman’ är vemodig – men utan en död stund

Uppdaterad 2019-12-12 | Publicerad 2019-11-20

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

The Irishman

Regi Martin Scorsese, med Robert De Niro, Joe Pesci, Al Pacino, Anna Paquin, Harvey Keitel, Ray Romano.


FILMRECENSION. De traditionella fem maffiafamiljerna i New York finns kvar. Men de är ordentligt försvagade.

Martin Scorseses ”The Irishman” visar att inte ens den mytomspunna världen kan undvika ålderdomen.

DRAMA. ”The Irishman” är förhoppningsvis inte den sista film som Martin Scorsese, 77, gör. Men det är ett tydligt exempel på att han har hamnat i en ålder då man ser tillbaka, minns och begrundar. Det är en tvättäkta maffiafilm som kommer att få hans fans att spinna av välbehag.

Men samtidigt är den full av ångest – inför döden och det faktum att ens gärningar har förstört inte bara andras liv utan även ens eget.

Filmen är baserad på en bok av Charles Brandt, ”I heard you paint houses”, vars titel må låta oskyldig men är ett maffiauttryck som betyder mord. Boken är en biografi om Frank Sheeran, en lastbilsförare med irländskt påbrå som drogs in i den Pennsylvaniabaserade maffiafamiljen Bufalino på 1950-talet. De hade kopplingar till fackföreningen Teamsters som leddes av den karismatiske och korrumperade Jimmy Hoffa.

Sheeran ska ha fungerat som lönnmördare inom Bufalinofamiljen och utvecklat en vänskapsrelation med Hoffa. Fackbossen försvann spårlöst 1975. Nästan tre decennier senare erkände Sheeran strax före sin död att det var han som mördade Hoffa.

Betalar ett högt pris

Vi vet fortfarande inte sanningen, det finns inga bevis för att Sheeran mördade Hoffa. Men det här är hans berättelse. Under tre och en halv timme (nej, i det här fallet borde filmen inte vara kortare) följer vi Franks (Robert De Niro) karriär inom maffian. Han bygger upp en stark lojalitet till bossen Russell Bufalino (Joe Pesci) och försöker få den oförutsägbare Hoffa (Al Pacino) att inte utmana ödet.

Samtidigt betalar han ett högt pris. Han står ofta inför rätta när myndigheterna försöker knäcka den organiserade brottsligheten. Frank slipper undan. På pappret är han alltid oskyldig, men alla vet förstås. Hans dotter Peggy (Anna Paquin) tar avstånd redan som barn. Som vuxen slutar hon helt att prata med Frank.

En del av vad som är så fascinerande i ”The Irishman” är onekligen rollistan, att se de här älskade veteranerna spela mot varandra igen. Det var länge sedan sist och särskilt njutbar är Pesci som en helt annan gangster än i ”Maffiabröder” och ”Casino”. Då var han ettrig och galen, här är han lugn och respektingivande.

Även De Niro imponerar; han är nästan rörande att se som Frank, alltid en lydig soldat. Miljoner har lagts ner på teknik som ”föryngrar” skådespelarna i tillbakablickarna. Det är förvånansvärt övertygande.

Tar tid på sig

”The Irishman” är en mogen filmskapares svar på sin egen fräcka, ungdomliga maffiadebut, ”Dödspolarna” (1973). Tempot är långsammare än i Scorseses föregångare. Han tar tid på sig, vill skapa eftertanke, men det finns ändå inte en död stund i Steven Zaillians manus. Soundtracket har de förväntade örhängena, men också ett nyskrivet, munspelsmelankoliskt tema av Robbie Robertson.

Spännande och vemodigt. Det här är den bästa gangsterfilmen sedan ”The departed” (2006).

”The Irishman” har biopremiär på fredag, den 22 november, men finns även tillgänglig på Netflix från och med den 27 november.


Jack Nicholson i ”Hoffa”.
  • SE OCKSÅ: ”Hoffa” (1992), där Jack Nicholson spelar fackbossen.
  • VISSTE DU… att Joe Pesci tackade nej åtminstone 50 gånger till att medverka i filmen tills han slutligen gav upp och sa ja?
  • HÄRNÄST… samarbetar Scorsese och De Niro igen i thrillern ”Killers of the flower moon”.

Glöm inte att gilla Nöjesbladet FILM på Facebook för filmnyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.