Andarna styr Hilma och Hallström i ny storfilm
Men det sprakar inte om regissörens af Klint-biografi
Publicerad 2022-10-19
Hilma
Regi Lasse Hallström, med Lena Olin, Tora Hallström, Catherine Chalk, Lily Cole, Adam Lundgren.
FILMRECENSION. Det var spiritismen som gav Hilma af Klint kraften att måla sina tavlor.
Men den här filmbiografin är andefattig.
DRAMA. När det gäller det övernaturliga har inte Lasse Hallström varit direkt blyg i intervjuer. Där har han beskrivit hur han blev ”som besatt” av det ockulta och Hilma af Klints liv medan han jobbade med manuset. I en intervju med TT kommer ufon upp i samtalet. Och Hallström säger, möjligtvis med glimten i ögat, att han hoppas att Hilma (som dog 1944) tycker om filmen när hon ser den.
Han säger även att han hoppas att folk inte tror att han har blivit galen.
Nej då. Det är fullt naturligt och mänskligt att fundera på om det finns ett liv efter döden. Tvärtom visar det på ett kreativt sinne, något som borde vara till stor hjälp när man gör film.
Fick idén på en flygresa
Tyvärr är det dock så att biografin om Hilma af Klint förblir konventionell och känslomässigt rätt stum trots att handlingen berör sorg och kärlek.
Idén till filmen uppstod när regissörens hustru Lena Olin såg Olivier Assayas ”Personal shopper” (2018) under en flygresa, har Hallström berättat för Aftonbladet. Där fanns ett avsnitt med om Hilma af Klint och paret blev intresserade av hennes liv och konst.
Dramatik skapas utifrån de personliga fakta vi känner till som Hallström sedan har spunnit vidare på.
Filmens ramberättelse utspelar sig 1944, då en åldrad Hilma (Olin) kämpar på för att skapa ett lämpligt ”tempel” för sina målningar, men det är ständig uppförsbacke. Det saknas intresse för hennes livsgärning, det skulle dröja decennier efter hennes död innan konsten verkligen uppskattades.
När Hilma sitter på spårvagnen och tittar håglöst ut genom fönstret kommer minnena fram och vi i publiken färdas till Adelsö 1880 där en ung Hilma (spelad av Olins och Hallströms dotter Tora) leker med sin lillasyster Hermina. Hon dras med en envis hosta och vi förstår omedelbart i publiken vad det innebär.
Herminas död är en avgörande händelse i Hilmas liv. Hon känner hur systern ändå förblir närvarande på ett svårförklarligt sätt. Hilma läser sig till vad spiritismen innebär samtidigt som hon skaffar sig en utbildning som konstnär.
Det här är vid en tid då kvinnor förväntades ta bakvägen in på skolan och Hallström visar hur af Klint aldrig riktigt togs på allvar på grund av sitt kön.
Triangeldrama mellan tre kvinnor
Även kärlekslivet kompliceras, dels för att Hilma intresserar sig för kvinnor, dels för att relationen med konstnärskollegan Anna Cassel (Catherine Chalk) utmanas av att Hilma fäster sig alltmer vid en annan kvinna som har anlitats att ledsaga hennes synskadade mor.
Men det sprakar inte om detta triangeldrama. Inte heller om spiritismen. Det finns alla möjligheter att via filmmediet tolka Hilmas kontakt med andevärlden på ett visuellt spännande sätt, men det sker inte.
Ett annat inslag som berör det visuella fungerar tyvärr inte alls. Hilma, i både Olins och Tora Hallströms gestaltning, klipps vid flera tillfällen in i verkliga arkivbilder från Stockholms dåtid. Det är ett trick som inte alls lurar ögat, utan ser mest klumpigt ut.
Alla pratar engelska, vilket känns som ett daterat beslut; numera uppskattar nog en större del av publiken (inte minst på grund av Netflix globala genomslagskraft) att filmer utanför USA och Storbritannien inte ”hollywoodiseras” på det viset.
Däremot knyter Hallström ihop filmen på ett snyggt sätt som berör; systern Hermina finns med hela vägen.
Skådespelarna gör solida insatser, inklusive Hallström i sin debut och Olin som Hilma i två åldrar. Martin Wallström spelar Hilmas brorson mot slutet av hennes liv; Jens Hultén och Adam Lundgren hennes far och bror.
Filmen har biopremiär idag den 19 oktober och börjar visas på Viaplay från den 18 november.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.