Ett hårigt haveri med potential att bli en kultkalkon

Av: Karolina Fjellborg

Publicerad:
Uppdaterad:
Judi Dench i ”Cats”.
Foto: UIP.
Judi Dench i ”Cats”.

FILMRECENSION Det är klart att du ska se dårskapen. Men förslagsvis inte nykter.


Cats
Regi Tom Hooper, med bl a Francesca Hayward, Judi Dench, James Corden, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift och Rebel Wilson.


MUSIKAL Ryktet har föregått ”Cats”. Så när Tom Hoopers film baserad på Andrew Lloyd Webbers musikal (som i sin tur var baserad på TS Eliots ”De knepiga katternas bok”), nu kommer till de svenska biodukarna är den mer eller mindre stendöd redan vid ankomsten.

Lustmördad på längden och tvären. Så sågad, av så många, att det bara är flisor kvar. Utsedd till både 2019 års, hela det gångna årtiondets och till och med hela millenniets hittills fläskigaste flopp.
”'Battlefield Earth' med morrhår”, skrev någon.
Och visst är ”Cats” en obekväm, vettlös och överväldigande bisarr filmupplevelse, där kattmänniskor med digital päls, en påträngande sexualitet men iögonfallande anonyma skrev, och öron och svansar som lever sina egna liv, knarkar kattmynta och sjunger ideliga sånger om vad de heter och vad de gör – i en film som nästan helt saknar handling.
Vad gör sir Ian McKellen i den här galenskapen?
Lapar mjölk ur en skål.
Dame Judi Dench?

Sjunger, med allvarlig uppsyn, en sång som aldrig vill ta slut, om något jag tror att många redan hade rätt bra koll på; nämligen att en katt inte är en hund.
Rimligare än så jobbas det inte i ”Cats”.
”Handlingen” är denna:
Den unga vita katten Victoria (Francesca Hayward, som har ett och samma ansiktsuttryck av storögd förvåning i närmare två timmar) dumpas av sin ägare i Londonnatten, men plockas upp i Jellicle-katternas gemenskap.
De håller på att förbereda sig för den årliga Jellicle-balen, där den snälla gammelkatten Old Deuteronomy (Dench) ska välja ut en värdig vinnare som får åka upp till någon sorts katthimmel och få ett nytt liv.
Sedan avlöser den ena presentationen den andra, medan ordet Jellicle upprepas tills man förlorar sansen. Någon trollar, någon är lat, någon är fet, någon gillar tåg, någon (McKellen) spelar teater och några pysslar med rackartyg. Taylor Swift river av ett nummer som femme fatalen Bombalurina (som är bystig men saknar bröstvårtor), och Jennifer Hudson gråter sig fram som den utstötta, före detta glamourösa Grizabella, som vältrar sig i ”Memories”.
Det finns en teleporterande antagonist också, som heter Macavity (Idris Elba) och kidnappar sina konkurrenter, och samlar dem på en pråm på Themsen.
Det var det. Ingen har alltså legat sömnlös och grubblat över manuset.
”Cats” ÄR verkligen ett haveri – men ett festligt sådant med potential att hatälskas som kultkalkon av generationer.
Det är en film som kommer att kunna fylla en funktion under många sena kvällar. En unik och knarkig katt-astrof. En dårskap som måste ses.
Men kan man sitta i biofåtöljen utan att hålla i sig är man för nykter för att hantera den.


”Cats” har biopremiär den 17 januari.

Publicerad:

LÄS VIDARE