Belgiskt transdrama

Man önskar att ”debattörerna” såg filmer som ”Lolas väg mot havet”

Av: Emma Gray Munthe

Publicerad:
Uppdaterad:
”Lolas väg mot havet”
”Lolas väg mot havet”

Lolas väg mot havet

Regi Laurent Micheli, med Mya Bollaers, Benoît Magimel, Els Deceukelier, Sami Outalbali m fl

FILMRECENSION I transdramat ”Lolas väg mot havet” tar far och dotter med sin komplicerade relation på en roadtrip.

BELGISKT DRAMA Tonåriga Lola (Mya Bollaers) lånar pengar på ungdomshemmet och ger sig av mot sin mammas begravning. Väl framme upptäcker hon att hennes pappa (Benoît Magimel) i hemlighet ändrat tiden för att slippa skämmas inför släkt och vänner. Han tycker sig ha förlorat det barn han själv stött bort, är rasande på att Lola är Lola och inte längre Lionel, felkönar och vägrar säga rätt namn. Snart är de ändå på väg tillsammans mot mammans barndomshem, där askan ska spridas.

Mya Bollaers är perfekt i huvudrollen, och vann som första transperson pris för mest lovande skådespelerska vid den nationella filmtävlingen Magritte. Efter den senaste tidens bisarra "debatt", där transpersoner utmålas som förvirrade airheads eller psykiskt sjuka som måste skyddas från sig själva, som skvadroner av ångrare och hot mot var och varannat omklädningsrum är det fint att se en film där det inte råder några som helst tveksamheter kring att Lola är Lola, och att hon har god kontakt med vården sedan länge, fint stöd från den valda familjen – och att man helt slipper den sorts vidriga underlivsfixering som genomsyrade den belgiska systerfilmen "Girl" från härom året. Man kan bara hoppas att några av de mest högljudda debattörerna ser filmer som "Lolas väg mot havet" och sitter ner i båten. 


”Lolas väg mot havet" har biopremiär 7 augusti.

Publicerad:

LÄS VIDARE