En helt klart tafflig Eastwood-rulle

Karolina Fjellborg

helskärm

FILMRECENSION En gammal rodeostjärna, en mexikansk tonåring och en tupp gör en liten roadtrip du inte behöver följa med på.

Cry Macho

Regi Clint Eastwood, med Clint Eastwood, Eduardo Minett, Dwight Yoakam, Natalia Traven, Fernanda Urrejola.

MODERN VÄSTERN Snart 92-årige Clint Eastwood må ha ett i princip outtömligt förtroendekapital, men med skissartade ”Cry Macho” börjar han så smått tänja på gränserna.

Handlingen är så enkel att du kan göra deklarera vid sidan av – och dessutom sägs allt du behöver veta rakt ut.

Mellan raderna finns inget att läsa.

Den gamle rodeostjärnan Mike Milo (Eastwood), som förlorade fotfästet när han skadade ryggen, ska göra sin före detta chef (Dwight Yoakam) en tjänst, och hämta hem hans tonårige son Rafo (Eduardo Minett) från Mexico City.

Mamman Leta (Fernanda Urrejola) är full och oansvarig och Rafo har sökt sig ut på gatorna där han sysslar med tuppfäktning, men han är nyfiken på sin pappa och efter några halvhjärtade protester väljer han att följa med Mike mot gränsen. 

Leta skickar en hejduk efter dem. Bilen blir stulen. På en liten cantina träffar de den snälla änkan Marta (Natalia Traven) som ska föreställa ungefär jämnårig med Mike men är cirka 40 år yngre. Marta och Mike fattar tycke för varandra. Mike lär Rafo att rida. 

Det var väl ungefär det.

Rafos tupp, som är med på resan, heter Macho, men titeln syftar också på de diskussioner kring hur mycket det egentligen är värt att vara macho som en gammal, vis och reflekterande Mike har med sin unge adept. (Ganska mycket, skulle nog Eastwoods eget bankkonto säga…)

Eastwood klarar sig, med nöd och näppe, med hedern i behåll. Miljöerna är vackra och det finns något lite rörande i de uppriktiga känslorna. Men dialogen är direkt enfaldig och mycket av skådespeleriet på vippen till komiskt taffligt.

Man får hoppas att det här inte är en legendars sista rodeo.