Våra hjärtan krossas – men då är det för sent

Uppföljaren till ”The father” är en besvikelse

Publicerad 2023-01-20

”The son”.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

The son

Regi Florian Zeller, med Hugh Jackman, Laura Dern, Vanessa Kirby, Zen McGrath.


FILMRECENSION. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Storsuccén ”The father”, som gav Anthony Hopkins en Oscar, har ynglat av sig.

DRAMA. ”The father” kom 2021 och innebar ett filmiskt genombrott för fransmannen Florian Zeller, som också hade skrivit pjäsen som låg till grund för regidebuten. Det var verkligen en imponerande bedrift, med briljant skådespeleri av Anthony Hopkins och Olivia Colman.

I min recension kallade jag filmen ”snillrik”, för att den skickligt utnyttjade filmspråket så att vi i publiken delade den demenssjuke huvudpersonens förvirrade tillvaro.

När vi nu ser uppföljaren imponerar det inte alls lika mycket som film.

”The son” är del av en teatertrilogi, skriven av Zeller, och utspelar sig före ”The father”. Huvudperson är Peter (Hugh Jackman) som har bildat en ny familj med den yngre Beth (Vanessa Kirby); de är relativt nyblivna föräldrar till en liten pojke.

Hat i blicken

En dag dyker Peters exfru Kate (Laura Dern) upp och ber om hans hjälp. Deras gemensamme son Nicholas (Zen McGrath), som är 17, mår inte bra. Kate har precis insett att Nicholas inte har tillbringat en dag i skolan på senaste tiden. I stället driver han omkring på dagarna. Deras relation har blivit allt sämre. Kate tycker att han ser på henne med hat i blicken.

När Peter pratar med Nicholas visar det sig att tonåringen vill flytta in hos honom i stället. Peter och Beth går med på det, med viss tvekan.

Zen McGrath, Laura Dern och Hugh Jackman i ”The son”.

Det blir en utmaning för Peter att förstå sig på sin son. Han har alltid varit driven, medan Nicholas inte tycks vilja göra något. En stor del av förklaringen ligger i hur pojken påverkades av skilsmässan.

Men Peter borde lära av sin egen relation till pappa Anthony (Hopkins), även den sårig på grund av en fundamental brist på förståelse – och i Anthonys fall ett obehagligt förakt för vad han ser som svaghet.

Hopkins spelar samma rollfigur som i ”The father”. Det är bara en scen, men en av filmens bästa. Han får Anthonys självgoda känslokyla att välla fram med en isande elegans som påminner (oundvikligen) om Hannibal Lecter. Demensen känns ännu långt borta.

Liknande idé som i ”The father”

Filmen lämnar oss med en hjärtekrossande hopplöshet. Det berör sannerligen. Men det är så dags då.

För om vi bortser från Hopkins scen, och det skickliga slutet (som använder sig av en liknande dramaturgisk idé som ”The father”), är ”The son” en besvikelse.

Det är en två timmar lång illustration av hjälplös, djup depression, men upprepningarna känns av i den stumma oförståelsen mellan Peter och Nicholas. Zeller gör det heller aldrig intressant visuellt. Det är en stor skillnad från ”The father”.

Kanske fungerar upplevelsen bättre i en intim teatermiljö än som film. Ändå en bra roll för Jackman, som får fint stöd av Dern och Kirby. Unge McGrath är dock inte på den nivån än.

Filmen har biopremiär idag, den 20 januari.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.