Han bröt alla regler i filmvärlden som fanns

Länge sedan Godard var älskad – men han förblir stor

”Till sista andetaget” (1959) med Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg.

KRÖNIKA. En filmgigant är död.

Men läsarna var mer intresserade av att toapappret blir dyrare.

Ingen diss mot toapapper, det ligger oss alla nära hjärtat. Eller en annan kroppsdel.

Det var under tisdagen som nyheten kom att regissören Jean-Luc Godard hade dött, 91 år gammal. Det var en av Aftonbladets flashar den dagen, liksom nyheten om en eventuell prischock på toapapper. Det var ingen större överraskning vilken flash som skulle gå bäst bland läsarna.

Godard var en av filmhistoriens största. Att han 2022 inte känns som ett särskilt bekant namn utanför filmcirklar är inte så konstigt. Han var förstås oerhört omtalad på 1960-talet, en era han abrupt avslutade med den provocerande satiren "Utflykt i det röda" 1967 genom att deklarera "fin de cinema", "filmens slut".

Efter det blev han alltmer politisk, alltmer experimentell, allt mindre intresserad av att vara den nya vågen-ikon han hade blivit i och med filmer som "Till sista andetaget" och "Föraktet". Han började sin karriär med att bryta alla regler han kände till och fortsatte i samma anda.

Slutade prata med honom

Man visste aldrig vad han skulle ta sig för härnäst och han var beryktat svåråtkomlig. Hans första hustru, filmstjärnan Anna Karina, slutade prata med honom.

Det finns en talande scen i den sevärda dokumentären "Faces places" (2017) där Agnès Varda reser till Schweiz för att träffa sin gamle vän och kollega, men när hon kommer fram till Godards hem vägrar han att släppa in henne.

Jean-Luc Godard tar rökpaus på Berlins filmfestival 1966.

Apropå "fin de cinema". Vill man vara riktigt illavarslande kan man se Godards död i år som helt i linje med de fortfarande aktuella diskussionerna kring framtiden för film som konstform, för biografernas överlevnad.

Det fanns en tid då det var mer vanligt förekommande att svänga in till kvartersbion och se en film som var lite krävande. Kanske något påhitt av just Godard.

Netflix har faktiskt Godards ”Karabinjärerna” (1963), men i övrigt ekar det tomt.

Nu har biograferna blivit allt färre, vanan att se något som utmanar allt mindre, inte minst när streamingtjänster är ängsligt angelägna om att stryka medhårs.

Ni kan ju försöka leta efter Godard-filmer på Disney Plus. Där undrade sökresultatet om jag inte menade ”Guardians of the galaxy”. Netflix har faktiskt Godards ”Karabinjärerna” (1963), men i övrigt ekar det tomt.

Svår att älska

Mitt personliga förhållande till Godard är förvisso svagt. Det är Truffaut som engagerar och berör mig bland nya vågen-mästarna, inte Godard. När jag funderar på varför kommer jag inte undan det faktum att han är svår att älska. Flera av hans filmer är intressanta som stilövningar, men ingen känslomässig knockout för mig.

Andra känner naturligtvis tvärtom. Quentin Tarantino inspirerades väldigt mycket av Godard, åtminstone till en början, men anser att Truffaut är en amatör.

Nog hade filmkritikern Roger Ebert rätt när han konstaterade att det briljanta med Godard är att han alltid var först in i framtiden, något som inte alltid var lätt att se just när en av hans filmer hade premiär.

Men polletten trillade ner, förr eller senare. Kanske finns det något grepp som du särskilt älskar hos en viss regissör. Chansen är stor att om du ser en gammal Godard-rulle är det därifrån hen har snott idén.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.