Mejla

Stefan Hedmark

Krigen skildras bäst av de som var där

”Quo vadis, Aida” är vinterns mest drabbande film

Publicerad:
Uppdaterad:
Jasna Duricic i ”Quo vadis, Aida”.
Foto: Folkets bio
Jasna Duricic i ”Quo vadis, Aida”.

FILM

KRÖNIKA. Äntligen premiär för vinterns mest drabbande film, ”Quo vadis, Aida”.

Att syna krigen i det forna Jugoslavien är något som bäst görs av de som var där och överlevde.

Jag var tonåring när Jugoslavien föll samman och förstod lika litet av de som de flesta i Sverige, misstänker jag. Även om jag nu många år senare har läst böcker och sett filmer om krigen måste jag ibland påminna mig om grundläggande fakta, för det var och är komplicerat.

Hollywood har inte hjälpt till större förståelse. Det är ganska talande att bland de få amerikanska filmer som har gjorts om kriget så är det actionfilmen ”Behind enemy lines” (2001), med Owen Wilson i huvudrollen, som blev en kassasuccé. Där ligger fokus förstås på en amerikansk stridspilot som skjuts ner i Bosnien och måste räddas från ondskefulla serber. Inget är krångligt, världen är svartvit.

Skildrade krigskorrespondenter

Angelina Jolie visade ett mer seriöst intresse för kriget i Bosnien genom filmen ”In the land of blood and honey” (2011) som hon regisserade. Och Michael Winterbottom skildrade krigskorrespondenter på engagerande vis i ”Välkommen till Sarajevo” (1997).

Foto: Fox
Owen Wilson i ”Behind enemy lines” (2001).

Den sistnämnda filmen var förstås, liksom ”Behind enemy lines”, en utbölings perspektiv på en svårbegriplig konflikt. När man har sett ”Quo vadis, Aida” är det lätt att känna att krigen skildras bäst av de som var där. Två av dem är filmens regissör, Jasmila Zbanic, född i Bosnien, och huvudrollsinnehavaren Jasna Duricic, född i Serbien.

Okunskapen är stor

Men även för dem fanns det mycket att lära. Zbanic var själv tonåring när hennes land kollapsade. I intervjuer har hon sagt att alla i Bosnien säger att de vet allt om folkmordet i Srebrenica, men i själva verket är okunskapen stor. Det de ”vet” är alltid färgat av ideologi, menar Zbanic.

Duricic var äldre, 29 år 1995, nybliven mamma med en teaterkarriär i den serbiska staden Novi Sad. Hon säger i intervjuer att det dröjde flera år innan rykten nådde henne om vad som hände i Srebrenica, eftersom medierna i Serbien var hårt kontrollerade av regimen.

Foto: Kemal Softic / TT NYHETSBYRÅN
Jasmila Zbanic.

Tillsammans har de lärt sig mer genom att göra ”Quo vadis, Aida”. Det berikar även oss som ser filmen. Det handlar inte om att hålla varandra i händerna och sjunga ”we shall overcome”. Det handlar om att förstå hur förgiftade nationsgränser betyder mindre än banden mellan människorna som bor där. Och hur viktigt det är att tala på ett ärligt sätt om brott som folkmordet i Srebrenica.


Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.

Publicerad:

LÄS VIDARE