Oemotståndligt vykort från svunnet New York

”Meet me in the bathroom” skildrar stadens rockrenässans

Publicerad 2023-03-31

The Strokes är några av huvudrollsinnehavarna i nya dokumentären ”Meet me in the bathroom”.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Meet me in the bathroom

Regi Will Lovelace, Dylan Southern, med Julian Casablancas, Karen O, James Murphy m fl


FILMRECENSION. Med 11 september som fond berättar ”Meet me in the bathroom” historien om ett ganska underbart kapitel av pophistorien.

För den som träffades av musiken i en avgörande tid i livet blir det speciellt.

DOKUMENTÄR. För över tjugo år sedan spirade rocken på ett sätt som sporrade unga människor att starta band och sluta tvätta håret. Lizzy Goodmans utmärkta bok ”Meet me in the bathroom” kom 2017 och lånar titeln från The Strokes låt med samma namn. Boken berättar historien om New York-scenens återfödelse från millennieskiftet och framåt. Nu kommer filmen.

Soptunnor, sprit ur papperspåsar och den unge Julian Casablancas vackra ansikte får bildsätta en musikalisk era där ”having a good time” var viktigare än ”having a good sound”. Dokumentären börjar 1999, när duon The Moldy Peaches lyssnar på en demo av sin låt ”Downloading porn with Davo”. En första ostämd protest mot samtiden. Lower East Side var fullt av snobbiga klubbar. På MTV: rock och metal i bakvänd keps. Hoppet om att staden skulle producera någonting som ens påminde om Velvet Underground igen var sedan länge förlorat.

Ur detta musikaliska missmod sprang någonting nytt, bortom den breda massans förväntningar. Allra finast är det tidiga arkivmaterialet, i synnerhet med The Strokes. Filmen fångar magin i att starta ett band. Känslan av att vara de enda personerna på planeten med samma idé. Det finns någonting rent och oförfalskat där – långt innan Winona och Courtney kallar på Casablancas efter en stor konsert (”come get famous with us!”).

Kvintettens bakgrund och paradoxala dragningskraft – Julians pappa var den kända modellagenten John Casablancas och medlemmarna träffades på schweizisk internatskola – lämnas givetvis inte därhän. Desto mer fascinerande är vilken matematiskt precis låtskrivare den utåt sett så nonchalanta rockstjärnan Casablancas var redan då.

Yeah Yeah Yeahs 2004.

Karen O från Yeah Yeah Yeahs är ytterligare ett exempel på den livskraft som liksom sjöng genom rocken på den här tiden. Hon berättar också om sexismen och de rovlystna blickarna hon mötte som frontkvinna för ett hajpat rockband.

Vitt skilda namn som And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Liars och TV On The Radio flashar förbi. I början är allt på DIY-nivå, utan intresse från skivbolag eller press.

Historien om hur The Strokes först slog igenom i Storbritannien är väldokumenterad – men omvägen över Atlanten gällde faktiskt nästan samtliga av erans band. Särskilt festligt blir det när anglofila kostymrockarna i Interpol skrapar ihop till en Englandsturné och blir bokade på en nu metal-festival.

”Meet me in the bathroom” är också ett tidsdokument i kvadrat. Hamstrandet inför millennieskiftets förmodade teknologiska krasch. Bill Clintons tal på Times Square. Ipodens födelse.

Och det oundvikliga 11 september.

Artisterna flyttade i drivor – från Manhattan till Williamsburg. Många sa upp sig från jobbet för att satsa på bandet. I Brooklyn blev övergivna byggnader replokaler.

Samtidigt rullas den alternativa historien om LCD Soundsystems James Murphy och hans DFA Records ut. Det underbart neurotiska kontrollfreaket demonterade garagerocken och förvandlade den till dansmusik. Murphys musikaliska lag låter fortfarande smått radikal, såhär två decennier senare.

Men precis som alltid finns ett fall. Pressen i att bli utnämnd till rockens räddare med en halvtimmes rock som grund – och tvingas följa upp den. Replokalsångesten. Drogerna. Den oundvikliga gentrifieringen av Brooklyn. Napster-paniken.

För min generation sammanföll garagerockrenässansen på ett nästan magiskt vis med post-tonårstiden. Löftet om popmusikens frihet och storstädernas nedklottrade toalettlock viskade bortom småstadstristess. När poeten Walt Whitman får sista ordet med dikten ”Give me the splendid, silent sun” till skyskrapor i solnedgången och ett kyssande The Strokes är det svårt att inte bli varm i hjärtat.


”Meet me in the bathroom” finns nu att hyra på flera streamingtjänster.