Förtjusande störd och blodig – en blivande klassiker

Explosiv Toni Collette i bästa skräckfilmen på många år

Uppdaterad 2021-03-03 | Publicerad 2018-07-25

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Hereditary

Regi Ari Aster, med Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro, Ann Dowd.


FILMRECENSION. Det börjar med en begravning.

Sedan spårar allt ur på ett högst tillfredsställande sätt.

Det här är den bästa skräckfilmen på många år.

SKRÄCK. Familjen Graham tar farväl av Ellen, som var Annies (Toni Collette) mamma. En kväll efter begravningen när Annie tittar i fotoalbum och på de föremål som Ellen lämnat efter sig ser hon plötsligt en skugga som liknar modern och känner hennes närvaro. Annie berättar inte om sin upplevelse för maken (Gabriel Byrne).

Men även deras yngsta dotter Charlie (Milly Shapiro), som var mormors favorit, ser besynnerliga saker.

Här har vi en film som spårar ur på ett högst tillfredsställande sätt och blir den bästa skräckis som visats på bio på många år. Det är inte det att den är nödvändigtvis läskigare än ”The conjuring” till exempel, men den erbjuder någonting extra. Komedier och skräckfilmer åldras fort och behöver mer kött på benen än de omedelbara skratt eller rysningar som lockar biopubliken till en början.

Ska det bli en klassiker måste det finnas något djupare för att vi ska vilja se filmen igen när vi inte längre skrattar eller ryser lika mycket som de första gångerna.

Filmen är framför allt en diabolisk tragedi som tar tid på sig och låter oss få lära känna en familj som går igenom ofattbart lidande och har ett mörkt förflutet. Skickligt trär filmskaparna en röd tråd på nålen som går genom Annies jobb som miniatyrskapare, sorgterapin efter mammans död – och det ockulta.

Skräckkonnässörer kommer att hitta förtjusande störda och blodiga drag av 70-talsklassiker som ”Exorcisten”, ”Dödlig skörd” och ”Rösten från andra sidan”.

Visuellt finns här gott om scener som väcker fasa i oss. Miniatyrerna som Annie tillverkar är små dockhus som i en del kusliga bildlösningar flyter samman med familjen Grahams hem. En demonisk närvaro förflyttar sig längs tak och väggar på ett så diskret och ljudlöst sätt att du som tittare kanske först inte ens upptäcker den… och sedan har vi den där oslagbara chocken halvvägs in i filmen som bokstavligen fick mig att dra efter andan.

Scenen är filmad och klippt på ett sätt som gör att du omedelbart sätter dig in i tonårssonens nattsvarta sits.

Det är roligt att se en ny filmskapare som Ari Aster (han har gjort några kortfilmer tidigare) få ett så spektakulärt genombrott. Det påminner lite om hur det var när M Night Shyamalan slog igenom med ”Sjätte sinnet” (1999) – en klassiker som också hade Toni Collette i huvudrollen.

Hon gör en av sin karriärs mest explosiva insatser och har gott sällskap av Alex Wolff och inte minst nykomlingen Shapiro, oförglömlig som Annies märkliga dotter.


Willem Dafoe i ”Antichrist”.
  • SE OCKSÅ: Lars von Triers ”Antichrist” (2009), en annan besynnerlig skräckfilm där huvudpersonerna försöker hantera en sorg som riskerar att förlama dem.
  • VISSTE DU ATT: en trailer för filmen visades av misstag före ”Pelle Kanin” i våras i Australien, vilket orsakade panik bland barnen i publiken?
  • JUST NU: har Toni Collette även spelat in en annan ryslig film, ”Velvet buzzsaw”, som utspelas i konstvärlden i Los Angeles.
Rockbjörnen